Vi gick åt andra hållet här i Santa Maria. Gick igenom området där hotellbyggen och apartment ligger sida vid sida. Halvfärdigt. Några färdigbyggda hus prålar i solen i de mest märkliga färger som vi sett på hus. I klarblå, illgula, ärggröna, starkt lila och klart orange lyser byggnaderna och däremellan dessa gråa nybyggen. Vi börjar kalla nybyggena för drömhus där några är krossade drömmar som sakta förfaller. På trottoaren utanför bygger några killar vidare på fina stenläggningar. Det kommer nog att bli väldigt fint med tiden.
Nu vet jag att husen byggs färdigställs för att det tas inte ut någon skatt förrän husen är helt klara. Här på Cabo Verde firman måla husen i vilken färg man vill därav mångfalden av starka och klara färger. I den hårda sand- och saltmättade vinden så håller inte färgen mer än 4- 5 år och då är det dags att måla om – i samma färg eller någon annan.
Vi fortsätter förbi allt detta och går över en vid stenöken bort mot stranden. Går över ett vindpinat område av hårt packad sand blandat med svarta lavastenar. Framför oss ser vi några byggnader vid strandkanten. När vi kommer närmare märker vi att husen bara är ruiner efter en restaurang. Vinden slår i presseningen som ligger på taket och det rasslar bland plankorna. En övergiven bänk och ett gammalt bord står kvar på verandan.
Lite längre ut på grensen mellan hav och strand sticker ett gravstenliknande monument upp. Lite snett och vint. pPå stenen finns en halv bild av en man. Underredet bortspolat av de kraftiga vågorna. Med den fantasi som jag har och den halvt bortnötta texten kan jag kanske tyda att det är ett minnesmärke över någon person. Kanske drunknad?
Alldeles bredvid husruinen har man flyttat stora lavastena och byggt en pir. En pir som bryter vågorna och skapar en lagun. Där badar en liten familj. Nära bränningarna men ändå skyddade.
Vi går vidare på den stora udden och följer spåren efter alla fyrhjulingar som skapat vägar i den stenhårda marken. Vi möter några personer som är ute och motionerar. Blir utskällda av en hund som sitter och vaktar sin matte medan husse står i vattnet och fiskar. Undrar vad det finns för fisk i de enorma bränningarna?
Vi ser kite- och vindsurfararna fara fram i rasande fart på vattnet.
Hittar en stor samling snäckor sådana som man kan” höra havet i”. I en enorm hög ligger trasiga snäckor. Mellan snäckhögarn ligger plastbackar slängda och vi förstår att det är här som snäckförsäljarna på piren hittar sina snäckor. Snäckor som görs rena och säljs till oss turister. Jag slås av att snäckorna är så små? De som jag sett hemma är stora som halva fotbollar. Här så små att de näsan rymms i en hand.
Vi följer stigarna i flera kilometer. Lite trötta och täckta av ett fint lager sand går tillbaka till hotellet. Köper färskt bröd. Tar ut lite ost, en tomat och en öl ur kylskåpet och äter lunch på balkongen. Efter maten går vi vidare på stranden som går till piren. Sätter oss på en bänk och tittar på vågorna, badarna och folket som flanerar förbi.
”Titta, säger jag till Hans, ”Vilken liten skönhet, vilken sötnos. Ähh,, säger Hans och tänker: Va, har Ingeli börjat spana in vackra flickor”? ”Nej inte hon”, ryter jag till när Hans blick faller på den vackra kvinnan framför oss. Bakom kvinnans ben tittar en bedårande lite flicka fram och Hans suckar lugnad.
Lämna ett svar