I dag har vi besökt huvudorten Espargos som ligger ganske exakt på mitten av ön Sal. Man går till busstationen, sätter sig i en liten buss (liknande en folkvagnsbuss), väntar tills den är fullsatt. Den åker inte innan. Bussen rymmer 11 passagerare plus chauffören.
Här på Sal är devisen ”Ingen stress”. Allt går väldigt långsamt. Vi väntar på maten på restaurangerna, vi väntar på drycken på barerna och vi väntar på personal i butikerna. Servitörerna här på hotellet smyger fram mellan borden och lägger ner tallrikar och bestick med stor försiktighet. Nu efter fem dagar har vi vant oss och sjunker ner i stolen och tittar på omgivningen i lugn och ro. Det finns ett undantag det är när folket här lägger händerna på en ratt. Då går det undan. det här med filer, blinkers, lämna företräde är inte så noga.
I rasande fart for vi i väg. Bussen vi åkte i var gammal och rostig, knappas körduglig den tog sig fram bara på vilja inget annat.Turen till Espargos tog 20 minuter och vi betalar en Euro var.
Espargos är egentligen ingenting att se. Fina hus i glada färger, hus som håller på att byggas, hus som slutat att byggas på och obebyggda tomter. Total oordning. Gatorna och trottoarerna är belagda med något som liknar smågatsten. Troligen lava som huggits i bitar. Hur knaggligt som helst. När vi börjar bli lite trötta på våra promenader så snubblar vi. Tårna fastnar i ojämnheterna.
Vi lämnade busstationen i Espargos och följde strömmen av människor. Då hamnade vi på en torgliknande plats, säkert stadens stolthet. Vi gick vidare så långt vi kunde komma och kom till den delen där man levde och bodde. Livligt gatuliv med försäljning av allt från kastruller till kläder. Vi satte oss på några röda stolar, tog varsin fika och studerade folklivet. Här är de rätta priserna. Hur billigt som helst. En kopp kaffe här i Santa Maria kostar 2 Euro här betalade vi lika mycket för två kaffe och en kaka. Känn dig lurad!
Här fanns en man som satt på trottoaren och lagade kläder på en gammal trampmaskin. På ett annat ställe såldes begagnade kläder. De nya kläderna transporterades i svarta oljefat. Klippskt, dom går ju att rulla.
Jag gick fram till ett bord föra att höra vad som kunde erbjudas. Ingenting – till så storvuxna kvinnor som jag. Till sist visade hon på ett par herrshorts – då tackade jag för mig och gick.
Butikerna här nere har ingas lampor tända inne i buktiken dagtid och inga skyltfönster så för oss turister är de svåra att hitta. Såg en buktik som sålde damkläder och gick in för kolla utbud och priser. Går in och genast kommer två expediter fram och ställer sig på var sida om mig och GLOR. Kläderna hängde två och två på galgarna så det var omöjligt att se vad det egentligen är som hänger där. Fråga efter priset. En expedit ropade till en annan kvinna som svarade 30 Euro. Väldigt höga priser mycket billigare hemma och en helt annan kvalitet. Jag säger till expediterna att dom inte ska stå och titta på mig hela tiden utan gå och göra något nyttigt. Försvinn ur min åsyn. Dra. Stick. (På svenska). Dom står kvar och fortsätter att glo…. Då går jag.
En Cocacola på det fina torget och sedan mot busstationen och in i en buss som går tillbaka till Santa Maria. Huvudorten var inte mycket att ha men vi kommer säkert att åka dit igen om inte innanför att sysselsätta oss.
Lämna ett svar