Alla säger att barnbarn är livets efterrätt. Dessutom säger man att av barn och fyllhundar får man veta sanningen. Jag håller med. Efterrätten är ljuvlig och sanningen kan i bland vara riktigt avslöjande.
Vet att under dagarna då våra fina barnbarn är här så gäller det en speciell meny. Pannkankor (naturligtvis), spagetti och mormors köttfärssås (såsen kan ibland bli fel för den liknar inte pappas hemlagade köttfärssås). Huvudrätten är naturligtvis potatis, köttbullar, lingon och mormors gräddsås. Fast inte den gången då jag fuskade och köpte färdiga köttbullar och Harry hittade LÖK i köttbullen och jag hade naturligtvis sagt att det var jag som hade gjort köttbullarna. Det lönar sig inte att ljuga.
Sanningens minut blir tydlig när mormor och morfar blir avritade av Nellie och undrar: ”Vad är det där i pannan och på kinden?” Det är dina rynkor”, blev svaret.
Det händer att jag försöker att aktivera och se till att alla har det bra och trivs hos oss och då känns det lite förvirrande när Harry säger: ”Vad tyst det blev när mormor gick från bordet”.
Eller när vi bakar och gör lite mysigt och sedan ska avsmaka blåbärspajen och inser att den sortens paj tycker inte Nellie om men vaniljglassen som skulle vara till passar utmärkt.
Nellie diskar efter bakningen och jag anmärker på att disken inte var riktigt ren: ”Ska dina barnbarn göra allt”?, bli svaret.
Har lite svårt att doppa huvudet under vattnet när vi är ute och badar. Nu har jag förutom Jenny och Wilton som tjatar om att huvudet ska under vattnet också fått påpekande från Nnellie. ”Doppa hela huvudet inte bara fuskdopp till halva ansiktet”!!
På frågan vem är det som bestämmer här? ”Först är det jag säger Nellie, sedan kommer mormor och därefter morfar och då finns det inte mycket att bestämma kvar”.
Skulle spela fia på biblioteket med Nellie och det blev en korsning mellan Fia och Schack. Vem vann? Ja, inte var det mormor. Jag tyckte att reglerna var lite svåra att förstå och på frågan om de här reglerna var nya och bildades varefter vi spelade? Jag fick en mörk blick, axlarna åkte upp och handflatorna vändes upp uppåt. Nellie svarar:”Jag kan reglerna. Det kan inte du”. På slutet fick jag i alla fall vinna en gång. Nellie lät mig vinna!
Vad hände i dag då? Vi hittade på en lek att inte gå på streck när det gäller keramikplattorna på köksgolvet. Var riktigt roligt men ganska svårt. Foten fick precis plats på en platta så jag fick gå lite bredbent och har man dessutom en sträng domare bredvid sig så var det allt annat än lätt. Nellie försvinner in i lite pyssel och kommer på mig att i min ensamhet i köket fortsätter jag att undvika skarvarna i plattorna. Ser mig lite generat omkring och undrar om någon såg?
Och ännu är det inte klart det här sommarlovet. En gullunge återstår. Kommer i morgon och stannar några dagar.
Lämna ett svar