Klockan två på natten ringde väckarklockan. Av någon underlig anledning hade jag vaknat tio minuter tidigare. Allt var förberett, väskorna packade, kläder framlagda, en kopp kaffe på stående fot. I kylskåpet väntade drickyoghurt och Risifrutti som skulle tas med och inmundigas under resan till Kastrup.
Varför i allsin dar åker ni bil när det går tåg? Ja, visst går det tåg men inte den här tiden på natten/morgonen eller den tid som vi kommer hem. Alltså det gäller att ta bilen om vi vill komma dit. Man kanske skulle kunnat ta in på ett hotell som ligger bredvid flygplatsen? Tåg ner med övernattning och samma visa när vi kommer hem kostar betydligt mer än att åka över Öresundsbron och parkera bilen när vi är borta och dessutom mycket, mycket krångligare. Bekvämlighet? Jajamensan!
Vi for genom ett regnigt landskap där alla ljus glimmade och blänkte och runt vägbelysningen fanns en gloria. Vår bil har den lyxen att den slår av och sätter på helljuset automatiskt. Visserligen blev ett par mötande långtradare lite irriterade och blinkade till när vår bil var lite för långsam men sitt uppdrag men vid de flesta tillfällen skötte sig bilen alldeles utmärkt. Mycket bekvämt.
Brobizzen fungerade. Den pep till när den skulle. Väl framme vid parkeringen letade vi oss fram till rätt plats. Koden på telefonen fungerade, bommen öppnades, en ledig plats hittades och de stora resväskorna lyftes ur bilen. Tio meter bort låg busshållplatsen. Hoppade på bussen till terminalen med våra 22 kilo tunga resväskor. Gick bra. några minuter senare var vi framme och checkade in i automaten. Vid bagageinlämningen lägger vi upp väskorna på bandet och läser vi av remsorna med läspennan. Mannen bakom disken morra:”De här väskorna väger över 20 kilo styck”! Jajamensan, men vi har betalt för 24 kilo – så det så! (Tyvärr hade vi svårt at nå matchvikten).
På planet råder den vanliga kaosen. Människor som tvingar upp enorma handbagage på hyllorna, folk som köar och vill komma förbi. Man riktigt kan lukta till sig stressen. Uppspelta barn och ungdomar som fnissar och skrattar. Gamlingar och hör illa och skriker till varandra. ”Nej, inte där. Inte den väskan. Hallå kan någon hjälpa mig med väskan! Ska vii sitta här? Gud så varmt det är. Men det strörsta mysteriet är de som helt plötsligt blir kissnödiga när de gå in i ett flygplan. Redan när vi rullar ut på startbanan är det kö till toaletten.
På sätet ligger ett iskallt paket. Det är en djupfryst smörgås och ett glas juice. Smakar gott när mackan väl har tinat.
Vi startar och styr mot Göteborg där vi ska plocka upp några passagerare. Väl där får vi vänta i över en halvtimme på att planet ska tankas och att passagerarna ska komma. Vid tankningen får vi inte sitta kvar i våra säkerhetsbälten utan de måste knäppas upp. Hur man nu tror att vi skulle hinna ut med eller utan bälte om det börjar brinna?
Nu börjar den långa resan. Sju timmar tar den och vi slumrar till då och då. Vaknar av att armar, ben och rumpa somnat. Ruskar till lite och slumrar om. Mellan slummern blir vi vväl trakterade med dricka, god trerättersmeny, kaffe och mer smörgås.
Väl framme mötes vi av en underbar värme och en blåst som får kläder och hår att fladdra. Nästa så att kinderna rister till och fladdrar som när jag hoppade fallskärm. Tur att det blåser annars så skulle värmen inte gå att uthärda någon längre stund. Allt flyter smärtfritt. Bussen tar oss till ett ganska nybyggt fräscht hotell med mycket trevlig personal.
Lämna ett svar