Solen gassar från en klarblå himmel och det är över 20 grader varmt. Lite konstig känns det att kliva i sina sandaler igen. Det blir tvära kast mellan kyla och värme.
Nått underligt hände för vi for fram i en hastighet av 120 km på vägen från Lyon till Cannes. Några vägarbeten såg vi inte till men helt plötsligt var vänsterfilen avstängd. Vi låg i mittenfilen och höger om och precis innan avstängningen dök det upp en liten röd bil. Inga blinkers eller något som visade att han ville ut i filen som vi körde i och förresten hann vi inte med några stora svängar vid hans snabba uppdykande. Hans trampade till på gasen för att lämna plats åt den röda lilla bilen. I ytterfilen såg några bilar och stängde oss. Efter några sekunder kom den lilla röda bilen rusande förbi i ytterfilen och svängde tvärt in framför oss. Hans fick ställa sig på bromsen och kunde hur skräcken grep tag i mig och en film av en jättekrasch rullades upp i mitt huvud. Jag skrek.
Sen låg stolpskottet framför och bromsade kraftig tre fyra gånger. Det här kan inte gå bra! Hans som är lugnet själv, när inte Rally Kalle slår till, blir nervös och orolig. Hans försökte köra om galningen för att av åka från från honom och slippa de hemska inbromsningarna men se det gick inte. Den lilla röda djävulen svänger från fil till fil och stoppar oss. Vi kör i hög s¨hastighet på en motorväg och i ytterfilen kommer heltiden bilar i ännu högre hastighet. Hans försöker med att sänka farten så att den röda bilen kan köra ifrån oss. Det gick inte för då sänkte han farten också. Jag kände att benen börjar skaka men också ilskan komma. Vad är det för idiot som leker med våra liv?
Efter några kilometer, av någon anledning som jag inte vet, så släppte han förbi oss. Jag stirrade på mannen vid ratten. En medelålders proper fransman som jag aldrig skulle uppfatta som otäck eller hotfull om jag mötte honom på gatan. Men nu hade djävulen flugit i honom. Han var så arg så kunde blickar döda så hade jag fallit ihop i en hög där i framsätet på vår bil. Nu hade jag blivit väldigt arg och gjorde kanske en liten gest som inte var så snäll. Tyvärr så är inte hämnd det bästa sättet att lugna en eldig fransman. Han blev om det gick ännu rödare i ansiktet.
Skönt nu kan vi åka ifrån honom. I flera mil på de snabba motorvägarna ligger den lilla röda fan tätt bakom oss. Varje gång jag ser i backspegel så ligger han där och obehagskänslan kryper i mig och jag börjar bli orolig på allvar. När man är så här uppjagad så tänker man inte klart. Naturligtvis skulle vi ha polisanmält honom. Tagit bilnumret och åkt till närmaste polisstation. Men …. på franska?
Efter åtskilliga mil svängde han nog av för han försvann. Hur kan man bli så arg som han blev? Vi tror att den arga fransmannen hade grälat med sin fru som stack med barnen, fått kicken från jobbet och dessutom fått en enorm räkning som han inte hade väntat och pengarna hade frun tagit med sig. Så måste det vara för att bli så himla arg en vacker vårdag på en snabb motorväg kan inte vara normalt. Vi kom undan med livet i behåll i alla fall fast det såg illa ut flera gånger.
Lämna ett svar