Efter att den stumme mannen, som egentligen inte var stum, hade pekat med hela handen och sagt ”Gamla stan” så började vi gå i den riktningen som han pekat. Vi gick och gick. Mötte lite folk kanske på väg hem från jobbet men annars var det väldigt tyst och stängt. Inga restauranger eller butiker. När vi gått i några kilometer och börjar misströsta att den gamla staden låg åt det här hållet så stannar jag en kvinna och frågar om han kunde engelska? Nej, svarar hon först på tyska och rättar sig sedan till ett Nej på engelska. Jag börjar ändå fråga om hon visste var vi kan köpa något att äta? Hon ser väldigt frågande ut men lyser upp när jag plötligt kommer ihåg ordet äta på tyska – ”essen”. Ah, säger hon ”essen” och så förklarar hon på tyska att om vi fortsätter rakt fram så kommer vi att hitta restauranger och få lite mat i oss. Jag tycker att det sista hon säger är att vi får ta bussen några kilometer….. Men det är nog fel. Jag kommer inte ihåg så mycket av min skoltyska. Men jag tackar och säger till kvinnan att hon kan visst engelska. Hon har precis förklarat för mig var jag kan få lite mat. Hon tittar först på mig och brister sedan ut i ett klingande skratt. Tydligen förstår hon lite engelska i alla fall.
När vi gått några kilometer till så dyker det upp ett litet torg där det finns ett antal butiker. Inga restauranger. I butikerna finns kläder, mat i storförpackning och lite udda sortiment. Mycket djupfryst. Där hittar vi i alla fall ost och rökt torkad skinka, en flaska vin och några kex. På väg hem hittar vi ett konditori med färskt bröd. Köper en stor rosa plastkasse att bära hem allt i. Väl på hotellrummet mumsar vi i oss alla godsaker och somnar sedan lugnt i våra sängar. Lugnt och lugnt – hotellrumsdörren gick inte att låsa inifrån. Ställde en stol under dörrhandtaget. Att klaga hos den stumma gubben och sedan få honom att gå uppför den branta trappan var väl ingen ide´ han skulle säkert bara vifta med armarna och peka med hela handen.
Lämna ett svar