Nu efter sex timmars färd så börjar vi närma oss Celle där vi ska bo i natt. Har beställd rum på nätet så allt ska vara klart. Hoppas nu att gästhuset ligger lite centralt så att vi kan ”göra byn” och få en god middag. Har kollat på datorn så jag vet att det bor 12 000 personer i byn som ligger några mil utanför Celle. Lämnar motorvägarna och styr in på mysiga småvägar. Åker genom gulliga byar med korsvirkeshus, tegelvillor och prydliga trädgårdar. Här glänser bokskogarna, åkrarna lyser grön, vi ser till och med blommande raps. Solen strålar från en klarblå himmel med små lite sommarmoln och temperaturen stiger till 17 grader. Vilken tur vi har. Nu när vi kommer fram tidigt så kan vi ta en riktigt lång promenad och verkligen göra oss hemmastadda i den lilla vackra byn som vi förväntar oss ska finna vid målet. Nu är det bara en mil kvar.
Vi borde se byn snart – men inte – för det finns ingen by bara en samling små sommarhus och ett litet hotell som virrat sig ut i vildmarken. Måste vara fel? Nej, det står Landgasthof Allerparadies. Och visst är det vidunderligt vacker men väldigt ensamt. Och inte ens en riktig väg att gå på utan bara en slingrande skogsstig. Lastar ur bilen och mot huset. Törs vi verkligen dra våra resväskor i den här gyttjan och Hans som har nytvättade tygskor på sig?
Sagt och gjort. Drar på mig min nya fina pälskappa och därpå den viktiga ryggsäcken och greppar handtaget på weekendväskan och slirar fram till det moltysta tegelhuset där en skylt berättar att vi har kommit rätt. Hans småskrattar lite bakom min rygg. Tar tag i dörren och öppnar. Innanför finns en lång korridor, Inte en människa syns till. Går tillbaka mot den dörr som finns på långsidan och vi ser att det är en restaurang. Hoppas den är öppen så att vi får lite mat i kväll! Stängt. Går tillbaka till utgångsläget.
Läser på en lapp på dörren att vår nyckel och information ska ligga på stolen till höger innanför dörren. Ingen nyckel men väl åtta stolar som står utefter väggen i korridoren. Vi kämpar oss inåt. Trappa till höger. Hans går upp och jag går tillbaka till utgångsläget igen. Läser lappen en gång till och ser att om inga nycklar finns på platsen som angetts så ska jag ringa på knappen (vilken jävla knapp?) eller ringa ett telefonnummer. Jag trevar utefter dörrposten och kommer åt något som ser ut som en liten lampa och plötsligt rasslar det till i en högtalare och någon säger något på tyska. Jag piper ”Det här är fru Millfjord”. ”Ett ögonblick, svarar mannen, jag kommer”
Knak, så öppnas en dörr i korridoren och en lång man kommer ut och ber mig följa med. Han kollar i liggaren och jag visst där står det att vi bokat rum och att vi ska komma i dag. Rum nummer femton och om vi ha middag så öppnar restaurangen klockan sex.
Nu sitter jag här i ett trevligt rum med en fin utsikt över en liten sjö och bakom mig snusar en trött chaufför en liten stund innan middagen.
Lämna ett svar