Efter frukost satt vi en stund på verandan för att invänta tiden till taxin skulle hämta oss för en tur runt på ön. Lite förväntansfulla var vi för vi hade hört om kilometerlånga sandstränder, blått hav och vajande palmer och visst fanns allt detta men det doldes av flotta Resorter, trasiga hus, smutsiga gator och stigar, lite småsnuskiga restauranger, mopeder, några bilar och taxi med folk på flaket, människor som rörde sig överallt. Det ska bo ca 70 miljoner människor i Thaliand och de flesta verkar vara här.
Taxin kom en Toyota med ett lastflak som byggts om med ett tak och bänkar. Chauffören fällde ner baklemmen på flaket och tog fram en stegpall, sa ”Var så god”. Vi vinglade upp på flaket och Hans slog i huvudet två gånger i två järnrör som höll upp taket innan vi sjönk ner på de galaklädda smala bänkarna. Bilen var inte gjord för oss fullvuxna så för att se ut så måste vi nästan ligga ner eller luta oss mot förarhytten och titta ut bakåt.När vi satt oss det var då vi såg det….. ´´Chauffören hade njurbälte hårt åtdraget om midjan. Hjälp!!!!
– Har tagit fan i båten måste man ro honom i land -. Så vi greppade järnrören i taket och höll andan. De första hundra guppen gick ju bra där vi satt och parerade slängarna men det tusen andra på de dåliga vägarna gjorde att det var bara att slappna av och hänga med för om vi spjärnade emot så blir stöten värre. Tur att det bara var vi två på flaket för då kunde vi flytta på oss lite hur som helst. Vi skuttade fram längs med vägar som kunde varit vackra men förstördes av allt skräp för bakom detta såg vi regnskogen breda ut sig i hela sin glans, de vajande palmerna och de vita sandstränderna.
Nu hade vi inte beställt den här resan för att bara se landsvägen utan vi ville besöka naturreservatet längst söder ut på Kho Lanta och den gamla staden med sina trähus och charmiga restauranger ut mot havet. Det skulle finnas en fin utsiktsplats också som vi bett om att få se.
Lämna ett svar