Resan ner var underbar, bekväm och allt gick som smort. Allt flöt smärtfritt men resans längd var ganska jobbig. i övrigt gick allt som sagt var bra och vi hittade alla gater, avgångar och platser som vi skulle – inga problem. Att tycka att resan var lång låter lite ”käringgnälligt” men det är nog så att åldern tar ut sin rätt. Det blir dubbla stödstrumpor nästa gång. För säkert som amen i kyrkan blir det en nästa gång.
I Bankok bytte vi flyg till Krabi. Flyplatsen hade haft tusentals turister före oss som skulle till hit så allt var väl skyltat. Det var bara att följa den 1,2 km långa vägen till transfern som skulle ta oss till Krabi. Vi hade ett par timmar på oss så det var ingen brådska. Handbagaget låg fint i handen och de stora tunga väskorna lastades om.
Vis av skadan så hade vi lite ombyteskläder i handbagaget. Efter en kort väntan var det dags att kliva på det andra planet. Väl framme i Krabi rullade våra väskor ut på bagagebandet bland det första. Vi missade den första illgröna väskan för vi hade köpt nya och vi kände inte riktigt igen dem. Jag tänkte ”Hur kan man köpa så hiskligt ful resväska …..men den är ju min!!!! Spring Hans”.
Ut genom flygplanshallen och mot den väntande, engelsktalande, guiden. Vi stirrade på alla handskrivna skyltar och väntade oss en tryckt med Apollos logga. Där var den bland alla taxinskyltarna såg en handskriven lapp med vårt namn på och med lappen i handen stod en liten, liten thailändare inte en dag över fjorton och log så tänderna blänkte. Bredvid den lilla stod en stor, stor thailändare som inte log.
Mosig som jag var i huvudet efter den långa resan så fattade jag inte när den lilla frågade om vi hette Millfjord? På ren svenska. Heter jag Millfjord? Var min första tanke. Var är alla andra och framför allt var är den engelsktalande guiden som vi fått veta skulle möta oss?
Här vilar inga ledsamheter den stora människan tog båda våra väskor och rullade iväg mot en bil som i mina ögon var en folkvagnsbuss. Vad var det här för människor? Blir vi kidnappade nu? Varför talar de inte om vad de heter? Vart ska vi? Var är alla andra charterkompisar? Väl inne i bussen fick vi varsin flaska kallt vatten och en tvättservett. Den stora thailändaren satte sig bakom ratten och den lilla på sätet bredvid honom. Alla andra frågade vi? ”Nej, det är bara ni”, blev svaret.
Hen vände sig om och sa att hen hade bott här nere i fem år men kom ursprungligen från Bålsta…… Hen hade ryckt in med kort varsel och var mycket efterfrågad eftersom hon talade tre språk. Liten smal söt med kort svart hår och massor av tatueringar och med en alldeles för stor tröja som det stod Apollo på var det mycket svårt att veta om det var en tjej eller kille så för säkerhets skull sa Hans ”han” och jag ”hon”. Va sjutton, kunde inte människan tala om vad hen heter? Sedan gick det åt en hel kväll med att diskutera om det en flicka eller pojke? Vi kom fram till att de var en pojkflicka.
Under resan till Kho Lanta ställde vi några enkla frågor om matställen och vatten och hen berättade att det var marknad i byn dagen där på. Hen pekade med handen åt ett håll. Så värst insatt i sitt jobb verkade hen inte eller också hade vi för mycket ludd i huvudet.
Vi träffades morgonen därpå för hen såg väl att vi inte var mottagliga för någon information över huvud taget utan att vi borde sova ett par timmar.
Kvart över tio efter en inte allt för överdådig frukost så kom hen. Hans och jag hade bestämt att vi ville ha hennes lapp med namn telefonnummer får att utröna om hen var hon eller han. Vi är ju så uppfostrade att det är pinsamt att inte lära sig namnet hon kunde ju ha sagt det när vi sågs på flygplatsen och fråga var också inte så kul. Vi borde ju se att det var en hen eller hur?
Vi fick en karta och frågade igen om restauranger etc. Hen sa att det fanns massor och eftrsom vi inte ville ut på havet till mangroveskogarna eller besöka någon ensam ö eller snorkla eller traska i regnskogen så tyckte säkert hen att var vi hur tråkiga som helst. Vi sa att vi gjort allt och lite till av det som hon erbjöd.
Jag talade inte om att det där med snorkling slutade för mycket länge sedan med att Jenny sa: ”Mamma du måste doppa öronen när du snorklar”. Hon såg att jag gick på botten och bara doppade cyklopögonen. Sedan var snorklingsäventyret slut.
Till sist fick vi en handskriven lapp med hens telefonnummer och där stod – June. Ok med hon glömde att lämna utvärderingslappar och dessutom tala om när hon skulle hämta oss om tre veckor – men det ordnar sig nu gäller det att njuta av värmen och de salta baden.
Lämna ett svar