Morgonen kunde kanske börjat lite ”mildare”. Snön vräkte ner, snötäcket låg tjockt och det första vi fick göra var att skotta oss ut till taxin. När vi lämnade adressen så svängde taxichauffören åt fel håll, tyckte vi, ut på landet med oplogade smala vägar och inte åt andra hållet mot det stora och som vi trodde plogade snabba vägarna.
Taxichauffören rattade bilen koncentrerat och var helt tyst. Han lutade sig fram och hade ett stadigt grepp om ratten. Vi tystnade i baksätet. Förstod att det här var allvar. Hjulspåren som han körde i vad djupa och bilen slirade lätt hela tiden. Vi stirrade ut i mörkret med ryggsäcken i knäet. Tysta och lite skrämda. Hade ingen aning om var vi var och undrade om vi skulle komma fram i tid till flyget och efter en stund undrade vi om vi skulle komma fram alls?
Plötsligt så var vi ute på stora vägen som inte var plogad men tjockt med bilar som sprutade bort lite av snön. Kö? Nej. Inte alls men som alltid när den första snön faller så är det bara två olika bilförare ute. En som kör i 20 kilometer i timmen på motorvägen och en som inte har en aning om att det snöar och är halt och som blåser på i 110 km/tim. Visst är det konstigt att det bara är just de här två personligheterna som kryper fram ur hörnen den första dagen med snökaos?
Vi hann i tid och gick fram till automaten för att checka in. Allt gick bra tills vi skulle få ut våra boardingkort – då lade maskinen av och vi stod med ett kort till mig och inget till Hans. Ja va sjutton, vi hade ju varit gifta i fyrtionivå år så det var kanske dags att göra något ensam. Men det tyckte inte Hans. Han greppade tag i en personal och vips så hade han också ett boardingkort. In med väskorna. Även vid den disken hade personalen gått hem. Vi fick scanna själva. Kanske skulle en dröm kunna gå i uppfyllelse? Att arbeta på en flygplats. Jag såg ju att allt gick smärtfritt och dessutom snabbt.
Väl på planet till Oslo tittade jag mig försiktigt omkring. Det brukare ju vara så att vi som sedan ska resa runt i Marocko brukar bokas in bredvid varandra. Jag mina grannar på planet såg riktigt trevliga ut så den här resan blir nog mycket bra. I Oslo gick vi en sväng, visade passet, in på planet och hamnade på exakt samma plats som vi satt på till Oslo den enda förändringen var att personalen var utbytt. Lite drygt fyra timmar senare var vi i Marrakech.
Nu hade vi inte lika stor tur som vi haft hittills. Flygplatsen i Marrakech är packad med folk- det pågick en Miljökonferens i staden och precis då hade man bestämt att bygga om ankomsthallen så det där med datorer och annat som förenklade det hela fanns absolut inte. Delegater från hela världen stod och trängdes framför passkontrollen. Inte nog med detta – det lilla vita kortet som alltid ska fyllas i med alla uppgifter från passet och hotellnamn etc. stacks i våra höänder. Penna? Bord, disk att skriva på?
Stående mot en rund pelare med mosaik präntade vi i uppgifterna. Vi skev att vi skulle bo på Ibis hotellet för inte hade vi en aning om vad vårt hotell hette den första natten. Det är ju det som är finessen med bussresor i grupp. Vi bli körda dit vi ska bo, till alla platser som är värda att se och dessutom så talar guiden om för oss när vi ska äta och kissa.
Köerna till passkontrollen var enorma. Vi hade tur och blev visade till en relativt kort diplomatkö så vi kom igenom på ca en timme. Men de andra resenärerna fick vänta i flera timmar. Killen i passluckan var det suraste jag någonsin sett. Han stirrade på mig och mumlade något om att han ville se mitt boardingkort. Han fick det till Oslo! Hans muttrade vidare och började stämpla och stämpla på alla papper han hade omkring sig. Dunk, dunk, dunk. När jag tittade på mitt pass så såg jag var problemet låg. Jag heter ju Ingeli men i passet står min andra namn först. Då blev det kaos i tullmanens hjärna. Han sitter nog och funderar på hur den tokiga människan från Sverige som inte ens kunde skriva sitt rätta namn för på boardingkortet står mitt andra namn också först!
Eftersom vi kom ut snabbare så blev i placerade i bussen med A/C och fick en flaska vatten medan vi väntade. Nu hade äventyret börjat. Vi var på väg till Casablanca och middag på Rick´s Cafe. Nu blev det inte middag förrän dagen därpå för att passkontrollen förstörde tidsschemat. Men det är en annan historia.
Lämna ett svar