Var reseguide nämnde att det fanns en stig mellan vår by och en något större by där det fanns fler butiker och restauranger. Vi letade efter stigen den första dagen men hittade den inte för skyltningen tog plötsligt slut och eftersom vår vana är att följa med strömmen så hade vi gjort det den här dagen också. Visserligen tunnades strömmen av folk ut varefter vi passerade hotellen. Plötsligt stod vi framför en lägenhet och kvinnan och mannen som vi följt efter gick in och stängde dörren efter sig. Jaha, det var den promenaden, inte hittade vi stigen den dagen. Snopna vände vi tillbaka. det var alldeles för varmt för att fortsätta att leta.
Lokalbussarna blev vårt färdsätt de närmaste dagarna. En stor fördel med bussfärder är att det finns A/C på bussarna. Ibland var det riktigt skönt att komma ut i den över trettiogradiga värmen efter iskalla bussresor men njutning av att från överhettning komma in i iskyla gör att vi ändå tycker att A/C är underbart.
Den näst sista dagen, då vi gjort Menorca med buss, så kände vi att det var ju verkligen dåligt av oss att inte hitta stigen mellan byarna. Nu skulle vi göra ett sista försök. Rustade till tänderna med vatten lätta kläder, bra skor så startade vi. Följde skyltningen tills den tog slut och började sedan granska varenda avfart, varenda stig och varenda baksida av husen, då hittade vi en liten gul skylt inte större än ett visitkort som visad en pytteliten röd människa som gick med långa steg rakt ut på lava- och sandstensfältet. Det såg lite konstigt ut. Vad det verkligen en stig här?
Skam den som ger sig. Vi klev över en liten mur, genom en grind följde några cementklumpar som utmärkte vägen rakt ut i stenlandskapet. Så torrt och stenigt att stigar var omöjliga att se. Långt där borta visste vi staden Fornells låg så riktningen var inget konstigt med men var var stigen? Vi började traska eller mer klättra. Det var omöjligt att gå om man inte hela tiden granskade var man satte fötterna. Minsta lilla ouppmärksamhet gjord att man snubblade. Ramla ville jag inte för jag såg framför mig alla skrapsår som jag skulle få av vassa lavan och de skarpa sandstenarna. Med jämna mellanrum så fick vi stanna för att beundra utsikten. Den var fantastisk. Torra bruna bergssluttningar med stenmurar som höll emot nerrasande grus och småsten för några djurhagar var det inte för det fanns inte ett uns till grönt.
Den väg vi valde slingrade sig fram, vi klättrade, kröp, klev och lyfte fötterna högt för att inte snubbla. Ibland stannade för att för att hämta andan och titta på utsikten.Vid ett tillfälle när jag stod och tittade på utsikten eller rättare sagt försökte att hitta andningen igen så kom det ett ungt par från andra hållet. Den trevliga gentlemannen frågade om han skulle hjälpa (tanten) ner för branten men där slog stoltheten till och med ett vänligt leende så sa jag att;”Jag bara stannar för att titta och beundra utsikten”. Han trodde mig säker inte för den ansiktsfärgen som jag hade kunde inte bara komma från solen.
Sträckan var säkert inte mer än ett par kilometer men värmen, den ojämna stigen, branterna och hettan gjorde att det tog nästan en timme att gå. När vi nådde Fornells så fortsatte stigen upp till ett stort gammalt befästningstorn och Hans tyckte att hade vi kämpat så här långt så vore det sjutton också om vi inte skulle gå hela vägen. Jag försökte få honom att ändra sig genom att snabbt dricka upp den sista slurken ljummet vatten och säga att nu är vattnet slut. Hans svarade inte han var utom hörhåll.
Uppe på nästa topp så var det nu en något jämnare röda stig upp mot tornet. Jag såg hustaken försvinna bakom bergskanten, drog på mig en kjol över soldräkten och traskade efter. Lite gnällande och suckande. Efter ytterligare en kilometer var vi framme. Satte oss på stenmuren i skuggan tornet. Lyssnade på fyra engelsmän som skröt för varandra vilka länder de besökt och vilket de tyckte var finast. Vi lyssnade och prickade av. Där hade vi varit. Där hade vi varit också. Och där. Sjutton också Sardinen hade vi missat men som kompensation till detta så viskade vi; Vietman, Costa Rica, Panama, Namibia då? Har ni missat dessa?
Vi gick in i tornet. Flickan i receptionen frågade var vi kom ifrån och när vi sa Sweden så såg hon ut som ett frågetecken. Skandinavien och räknade vi upp våra grannläder. Då sken hon upp och gav oss en guidebok på engelska. Vi gick runt och tittade på gamla beskrivningar över hur tornet sett ut och används till en gång i tiden.
Nu höll det på att sluta verkligen illa för högst upp på tornet fanns en utsiktsplats som jag gärna ville besöka men den slingrande stentrappan upp var så smal och mörk att man inte ens kunde ha en ryggsäck på sig för att ta sig upp. Men ibland segrar nyfikenheten över fåniga fobier så jag tog första steget med ryggsäcken i handen, kollade hur höga trappstegen var, knep i hop ögonen och började ta mig uppåt. Tänk om det kommer någon uppifrån? Hur gör jag då? Backar gör jag inte utan det får den andra mötande göra. Kan man backa uppåt? Nu kände jag att det här var inga bra tankar för min cellskräck. Jag började hyperventilera och tänkte att nu kommer jag att svimma. Sedan fnittrade jag till för om jag svimmar så kommer jag inte att ramla i alla fall, det finns inte plats för det. Smygöppnande ögonen och ser jag en liten ljusspringa uppifrån. De snälla människorna som öppnat det här museet har i alla fall satt en liten lampa i den smala trappan så det var bara att försiktigt ta sig upp mot ljuset och väl där så ser jag att nu kommer det mer ljus uppifrån så nu är jag snart framme. Det var verkligen värt mödan att ta sig upp. Utsikten var vidunderlig.
Nu var det bara ett aber som återstod – nerfarten. Jag kunde ju inte stanna på torntaket så det var bara att ta steget in i trappspiralen, känna stenväggarna omsluta min kropp tänkte att nu får jag skrapmärken på axlarna men det ända onda jag fick av det här äventyret var solsveda längst upp i pannan där jag glömt att smörja med solkräm. Farligare ön så var det inte.
Vattnet hade jag druckit upp så munnen var som ett sandpapper. Det konstiga var att på det här museet långt från allt vatten med många törstig turister så fanns inget att köpa. Där hade man missa en inkomstkälla!
Väl nere i byn så letade vi oss till närmaste servering. Vi kom lite på sidan om turiststråket och hitta en liten restaurang där möblerna var ihopspikade av lastpallar och paret som drev det hela var fulla av entusiasm och arbetsglädje och erbjöd hemlagad mat med en typisk spansk tusch. Började med vatten, öl och färskpressad juice sedan övergick vi till mer öl, kycklingsallad med lök och paprika samt spansk omelett med skinka och lök. Blev så mätta att vi inte fick i oss allt och det är inte vanligt sådana ”glupska” personer som vi är.
Tog A/C-bussen tillbaka till Tirant.
Lämna ett svar