Vägen från Digne till Cannes är en upplevelse. Branta stup utan räcke eller i bästa fall små knähöga stenmurar som skydd. Skyhöga gråa bergssidor som vridits upp till stående sprickor. Här syns tydligt hur jorden vridit sig i ”plågor” när det en gång begav sig. Det är inte alltid man förstår sin litenhet som människa förutom när blickarna dras till stjärnhimlen en svart natt eller när jag vindlar fram mellan dalarna och på bergssidorna på Route Napoleon. Om berättelsen stämmer så ska Napoleon en gång tillsammans med sina soldater tagit sig den här vägen efter att ha landstigit strax intill där vi nu bor.
Tillbaka till vägen. Som jag förstår måste motorcyklisternas adrenalinkickarna vara enorma när de tar sig fram på de här slingrande, branta vägarna. Hundratals motorcyklar svischade om oss på möjliga och omöjliga ställen. De kommer i stora grupper och ligger ner i de branta kurvorna. (Borde de inte ha pyjamas när de ligger så lågt)?
Att de vågar! Själv får jag nästa bända bort händerna från handtagen i bilen efter vissa svängar. När jag tittar på kartan på gps:n så finns det inte en enda raksträcka utan bara hårnålskurvor fram och tillbaka. Jag är inte så rädd som jag kanske borde vara utan får också några adrenalinkickar efter att ha ”burkat” i bilen. D.v.s. lutat mig mot dörren för att motverka centrifugalkraften. Inte för jag tror att det hjälper men när jag inte själv kör så får jag väl hjälpa till på något sätt.
Route Napoleon måste vara ett paradis för knuttar och spättor.
Vi har åkt den här vägen många gånger men jag blir alltid överraskad av den enorma naturupplevelsen. Fylld av vördnad för naturens skönhet och storhet ser jag fram mot nästa gång.
Lämna ett svar