Det är några dagar till vi åker ner till Cannes Marina men resan har faktiskt redan börjat. Vi har planerat resrutten och tittat lite på vilka hotell som finns i närheten av de platser som vi kommer till framåt kvällskröken.
Flyga eller åka bil? Känns lite fånigt att sätta oss i bilen och resa 200 mil enkel väg när vi kan hoppa på tåget här i Halmstad, gå av på Kastrup, ta rulltrappan upp till flyget som tar oss till Nice där vi sätter oss i den förbokade bilen och åker till Cannes Marina. Fast jag gillar att åka bil. Vi kan stanna var vi vill. Rasta när andan faller på eller försöka kom fram till slutmålet så tidigt som möjligt för att få en trevlig kväll innan vi knyter oss på hotellet.
Nu är det ett problem. Hans har väldigt svårt att stanna. Har en gång fått tag i ratten så ska det mycket till för att få honom att släppa den. Nu kommer det att bli ett lite mindre problem den här gången då jag verkligen ska dela körningen med honom. Vi ska ta ett pass var och jag har inga problem att stanna till lite här och där. Det kommer att ta lite längre tid den här gången men vad gör det? Tid har vi ju gott om eller …….?
Det är kanske därför alla pensionärer har så bråttom. De känner nog att de måste skynda sig och hinna med så mycket som de kan innan det är för sent. Varför skulle de flesta annars skynda sig, stå först i kön, knuffas och buffas för att få bästa platsen eller största biten vid buffébordet. Vassa armbågar, trampa på andras tår eller som den gamle mannen som klev upp på en barnvagn för att komma åt en varukorg när närbutiken hade utförsäljning efter konkursen. Varför gör vi så?
Ett annat exempel på galenskap var när vi efter kursavslutningen på gympan bjöds på goda smörgåsar och kaffe av vår lärare. Jag blev kvar i gympasalen för jag ville ta några bilder och kom därför sist fram till smörgåsbordet och ställde mig i kön, väntade lugnt på min tur. Men ve och fasa jag hade ställt mig i fel kö. En vass armbåge i sidan och en snäsning: – ”Här står vi i kö! Vi har minsann stått i den ringlande kön som går runt hela bordet”. Hoppsan! Tar min kopp och ställer mig lite vid sidan av och när damerna hade klämt på alla mackor, kollat vad som finns i alla pytsar och däremellan pratar bort några minuter med varandra så var det min tur. Kön var borta och jag kunde i lugnt ösa på av godsakerna på min tallrik.
Men jag kände mig lite förorättad. Var det så farligt om damerna hade släppt fram mig eller i alla fall sagt till mig lugnt och fint och inte fräsa fram anmärkningen? När jag höjde blicken så såg jag att flera andra damer småskrattade lite och tyckte säkert som jag att det var väldigt onödigt att bli så arg på mig för att jag hade missat den verkliga kön och ställt mig i en kortare sådan. En kö som var för den som som ville ha lite mer från smörgåsbordet. Fast jag förstår. Hon som gnällde mest var nog väldigt hungrig och småsur efter det hårda gympapasset och blev säkert snällare när hon fått mackan och kaffet. Eller också hade hon fått skäll av gubben innan hon gick till passet och stod och tänkte på allt elakt hon skulle ösa över honom när hon kom hem. Hon kanske bara övade sig på mig?
Lämna ett svar