I augusti 2014 köpte vi en husbil. Den är min för att jag står som ägare men Hans har hela tiden kört. Jag trodde inte jag kunde. Första året vi hade husbilen så letade jag efter en lämplig parkering för att ta mina första ”rattdrag” men det fanns ingen. Konstig tänkte jag att det inte ska finnas en tillräckligt stor och tom parkering så att jag kan ta ut svängarna med husbilen?
Inte förra sommaren heller. Tills nu. En på parkering vid sjukhuset här i Halmstad. En liten parkering med massor med parkerade bilar och trånga gångar. Där var den bara. Den rätta.
Hans hade ”prickar och flugor” i ögonen. Sådana som bara flimrar förbi och som hjärnan så småningom ignorerar. Men inte Hans han ska alltid ”överdriva”. Hans prickar och flugor som simmade runt i hans glaskropp var naturligtvis inga vanliga flugor och prickar utan en blödning i ögat som omedelbart måste lagas med laser.
Tänk er jag sitter i husbilen och väntar på att Hans ska komma ut från ögonmottagningen. Tiden går. Vi ska upp till Stockholm och jag börjar förstå att det inte blir någon resa om jag inte gör något radikalt. En person som får stanna i två timmar på en ögonmottagning kommer inte att kunna köra bil. Det är säkert. Det finns bara ett att göra. Pröva att köra själv.
Det var väl sjutton om jag inte ska kunna köra åbäket. Ja, så känns det, ett enorm stort schabrak som ska framföras av mig. Tänkt om jag inte ser allt? Det finns ingen backspel inne i bilen bara yttre speglar.
Ställ in förarstolen. Justera backspeglarna. Greppa ratten. I med backen. Lite krångligt att hitta den. Upp med kopplingen. Lite försiktigt. Gasa också lite försiktigt. Det här går ju bra välsignade backkamera. Ingen bil i rutan bakom. Lite till. Så ute. Nu i med ettan. Rulla framåt. Perfekt. Ut runt i nittogradersvinkeln. Ligg en bit längre ut än vanligt. Bilen är ju lång. Kolla, det här går ju som en dans. I med tvåan. Första varvet förbi parkeringsautomaten. In på nästa tvärgata. Gasa lite så att jag får i trean. Runt ett par skarpa tvära hörn. Går fortfarande bra. Vad kul det här är. Tror att jag växer ett par centimeter. När jag passerar parkeringsautomaten för tredje gången och personerna som står i kön vänder sig om efter mig så förstår jag att jag inte kan hålla på och köra runt längre. I alla fall inte förrän alla som sett mig har betalat och tagit sig in till sin doktor. Parkerar och känner att jag har tagit ett enormt stort steg. Låter kanske lite löjligt men det här var stort för mig. Vet att jag kan köra bil och kör bra men ”latmasken” har tagit mig i besittning och den är svår att övervinna.
När Hans kommer ut från ögonmottagningen, nyopererad och mer än halvblind så hittar inte husbilen. Jag har ju flyttat den. Går ut och leder honom fram till bilen. Han undrar hur vi ska göra nu när han inte kan köra? JAG KÖR!!!! Ett leende sprider sig över hans ansikte och munnen är något mer öppen än tidigare. DU??
Ja visst, sa jag och körde ända till Norrköping. Nissastigen tog jag som är smal och med många olika hastigheter. (Hans påhitt). Först låg jag som etta i kön. Sedan kom en stor röd långtradare som tydligen blev lite förälskad i mig för han låg mer än tillåtet nära. Vill påpeka att jag noggrant höll alla hastighetsbegränsningar. Sedan hittade jag sexan och körde ifrån honom. Etthundratio och etthundratjugo kilometer i timme på motorvägen – inga problem! Långtradarna som jag passerade blev som långa gråa streck.
Kände att jag fått nya krafter. Vuxit en bra bit och dessutom fått ett leende runt munnen. Tänk vad mod kan göra eller kan det vara ögonmottagningen i Halmstad?
Lämna ett svar