Fredag kväll i Side

Vi hade bokat bord på Connys. Möttes av en lugn mysig miljö med ett vackert dukat bord med linneservetter och blanka glas. Jag ville gärna prova en inhemsk rätt så det brev Köfte och lite rött turkiskt vin. På en så välbesökt restaurang så borde ju maten var vällagad och god. Stämgningen på topp. Tittade på Hans med varm blick och tyckte att han var bäst på hela jorden. Den dämpade belysningen och ljusen på bordet den stora fläcken som blåste ljummen luft över oss och ….. (Nu vet ni alla att jag älskar barn av hela mitt hjärta och tycker att det är underbart att sitta på balkongen utanför vår lägenhet och höra tjuten och skratten när ungarna kastar sig i vattnet, älskar underhållningen på scenen där barnen dansar och leker till medryckande musik det är så fint att jag önskar att jag fick vara med och lära mig rörelserna, kopiera musiken och dra ramsorna på någon fest hemma). För att komma till mitt och ….. så var det så att vid bordet bredvid satt en familj med många barn och flera vuxna. Där fanns också en liten gullig gosse som när vi kom envisades med tappa sin kniv och gaffel i kakelgolvet om och om igen. Klirr, pappa reser sig och förmanar, sätter sig på som stöp igen. Klirr papp reser sig och förmanar och sätter sig på sin stol igen, klirr pappa reser sig och förmanar och sätter sig på sin stol igen. Vid femtioelfte tillfället så tänkte jag – ta den förbannade kniven och gaffeln från barnet han äter ju inte med dem i alla fall! Det var som om pappan läste mina tankar, hur han kunde göra det för jag vet inte vilket språk familjen talade, så tog han kniven och gaffel och lade den bredvid sin tallrik och satte sig ner för sista gången. Det blev tyst och lugnt och vi kunde fortsätta vår underbara måltid.
Plötsligt kom en liten man fram till oss tog i hand, hälsade och önskade oss en trevlig stund. Ägaren förstås. Blev ändå nyfiken för han sa inte sitt namn utan log och gick vidare.  Är han passerade oss en liten stund senare var jag tvungen att fråga om det var han som var Conny? Han spärrade upp ögonen, log och sa: ”Det är min fru som heter Conny och hon äger den här restaurangen. Jag heter Ad”. Klart att det är väl bara hos oss som killarna heter Conny. När vi gick så kom Ed fram för att säga adjö, jag tackar honom för maten och ber honom att hälsa till Conny. Då vänder han sig till ett bord och säger:” Hon sitter där”. Tack Conny!
Vi går hemåt i den mörka natten och undrar varför inte gatlyktorna är tända – de finns ju där? Tur att hotellen trädgårdar har så starka lampor så att vi kan ta oss fram genom att de lyser upp bitar av gatan.  Trottoarerna är ju fulla av ”Komandora fällor”. Vet ni inte vad det är så ber jag er att läsa Emil i Lönneberga. God natt.