Plötsligt släcks ljuset i planet och vi förstår att nu ska vi sova. Snälla som vi är så sjunker huvudet ner mot hakan och vi slumrar en liten stund. Men innan jag somnar så viskar hans ”grattis på bröllopsdagen”, klockan var över tolv.
Lika plötsligt som ljuset släcktes så tänds det och då förstår vi när nästan framme. Ur högtalaren kommer: Shullesjockemusseyonshuuuuuyouslasche one ten pm. Tank you. Då förstår vi att klockan är tio minuter över ett på natten, lokal tid. Exakt tio minuter senare landar vi. Det är den första gången som jag har varit med om en helt tyst landning. Öronen är helt igenproppade (förkyld ) så jag hörde inte ett ljud. Ganska behagligt egentligen att susa ner utan dån och skrammel.
Lite av semesterstämningen kommer tillbaka när vi står och väntar på väskorna. Fnittra lite åt ett par som står bredvid och och som ska – dom vi- var borta en vecka och har förutom det enorma handbagaget också två resväskor i jätteformat. Ger mig sjutton på att de har halva köket och kylskåpet med sig. Har faktist sett det vid ett tillfälle när en dam öppnade sin jätteväska – där överst låg en kaffebryggare med tratt och glaskanna tillsammans med en kakburk i plåt. Inga kläder som jag kunde se. Hon hade säker kläderna i handbagaget.
Slussades ut till väntande bussar. Gå till buss 438 säger en danska och ler. Vi travar på. Ingen buss med nummer 438. Frågar – längst bort bakom ett femtontal bussar. Går dit. Var ska ni? Har glömt vad hotellet heter. Är vana vid att allt går efter våra namn så vi har inte lagt hotellnamnet på minnet. Upp med biljetten. Irem garden. Våra namn finns inte med. Gå till bussen bredvid. Är du säker. Ok, ok. Hoppar på bussen. Full med trötta människor. Ungarna somnar. Tack sjutton för det klockan är halv tre. Busschauffören försöker ropa upp hotellnamnen varefter bussen tar oss fram i natten. Om det är möjligt så är det ännu svårare att höra vad han säger än vad personalen på flyget mumlade om. Efter en stund så tar jag min biljett och går fram till chauffören och frågar ”När vi framme vid Iren Garden”? Han viftar med armen och pekar framåt och säger: Bitteschööööön! Klockan är nu fyra. Nu vet vi i alla fall att vi är på rätt väg.
Kvart i fem på morgonen och jag är dödstrött, snorig, hostig, grinig och dessutom hör jag fortfarande inte. Då får vi ställa oss i en kö på hotellet och fylla i långa lappar med namn, adress, födelseort och datum, signatur och frågor om vi villa kassaskåp, aircondition, etc……
Mamman bakom oss med fyra små barn, ett sovande på armen, ser ut att svimma vilken sekund som helst, suckar tungt. Ingen hiss, tredje våningen. Vi får hjälp att bära upp en väska. Tack för att vi reser lätt. Väl inne låser vi om oss, ställer väskorna på golvet, kissar, dråsar i säng, (det här får våra barn inte läsa) struntar i tandborstningen och snart sover vi. Jag inte direkt utan jag måste hosta i en kvart. Hans säger att han får hålla sig i sängkanten för att inte blåsa ur sängen när jag tar i.
Lämna ett svar