Sitter i soffan och tittade ut mot altanen. När jag ser ut genom de stora fönstren så känns det som om jag är utomhus. Som om jag sitter på en del av altanen. Det blommar i alla krukor som jag planterade i våras. Växterna bara vräker sig åt alla håll och hela trädäcket blir indelat i flera rum. Det är som en överdådig dröm av blommor som badar i ett frodigt hav av grönska. Allt detta för att jag har hittat ett fantastiskt gödningsmedel. Ett långtidsverkande som gör att jag inte behöver dutta omkring med vattenkannan med näring en gång i veckan utan bara myllra ner små färgglada kulor som långsamt ger blommorna den näring de behöver.
När jag sitter här och njuter av utsikten så reser sig håret i nacken. Vad är det jag ser? Kan inte vara möjligt jag som har jagat den med skarpslipat vapen kväll efter kväll. Ibland har de dykt upp på dagen men det har inte hindrat mig – de ska bort! Inte ens när barnbarnen varit här har de fredats utan morfar vände försiktigt barnbarnen åt annat håll medan mormor utförde sitt mörka dåd.
Men detta är helt otroligt för när jag vänder skärpan mot själva glasrutan och inte fokuserar på utsikten utanför så ser jag det – slemspåren. Det små slemmiga krypen har varit uppe och hasat runt på mina fönster!!! Tydliga spår i vackra slängar och krumbukter slingar sig på fönsterrutan. Hur vågar de?
Nu förstår jag krypen hämnas på mig för att jag har klipper dem i bitar så fort de dyker upp. De vill ge igen och just nu så känns de som det lyckats väldigt bra för nu ställer jag frågan: Vart har de tagit vägen efter klättringen på den lodräta fönsterrutan? Ligger ett hundratal på vinden som jag kommer att möta nästa gång som vi ska ut och resa för då måste jag ju upp på vinden för att hämta resväskan? Skickar Hans nästa gång.
Lämna ett svar