Det började med att Solveig och Roland bjöd mig på fest. De hade egentligen tänkt att jag skulle vara barnvakt till deras småttingar när de hade den här festen men så föll det sig så att Hans var ledsen. Han hade precis fått ett ex., en ”föredetta” som hade bett honom gå. Han tog sin bil Pärlan och en kopparstekpanna som han fått av en moster och gick – lite tilltufsad men ändå stolt.
Då han var lite nere och ensam så vore det vore ju bra om man kunde muntra upp honom med lite vin, sång/dans och kvinnor! Men hoppsan, det hade bara bjudits jämna par och sjunga och dansa kunde alla men hur skulle det gå med bristen på kvinns? Han, som är så snygg och för närvarande singel, kan ju inte tillåtas stöta på de redan etablerade brudarna? Då kom man på den geniala iden att bjuda barnvakten.
Ungarna fick fixas med mikrofoner och mottagare. En mikrofon i sovrummet och en mottagare i festrummet. Bra. Undrar bara om vi verkligen hörde om barnen vaknade? Tompa Jones sjöng så det darrade i tapeten och skratten rullade. Fast på småtimmarna var de mest tryckare förstås och jag vet att mammorna och papporna gick och lyssnade med jämna mellanrum.
Sagt och gjord barnvakten bjöds in. Hon tackade ja, la upp håret på hårda spolar och när lockarna torkat så toperades de sedan så håret stod som en gloria runt huvudet, hon gled in i den lilla svarta, satte på de spetsiga och högklackade skorna. (Svarta trosor för klänningen var väldigt kort).
Det var lite stökigt när hon kom till festen för den hade börjat med en liten skärmytsling mellan ett par. Han hade blivit svartsjuk och hör och häpna klipp till henne rakt över näsan, innan han stack för att aldrig komma tillbaka.
Då träder barnvakten in. Tumulten lade sig. Efter en liten stund öppnades ytterdörren igen och med en liten sjukvårdslåda med ett rött kors på stiger den tjusigaste man barnvakten sett – i alla fall det senaste dygnet. Han hade en svart skjorta i brokad, svarta smala byxor och runt den smala midjan vilade lite noncalant ett brett, brunt läder bälte med ett stort, tungt guldfärgat lejonhuvud som spänne. Som kontrast till barnvakten blonda hårfall glänste hans hår kolsvart, långt och lockigt i nacken och polisongerna som ramade in det manliga ansikte växte ända ner till hakan. Egentligen liknade polisongerna ett par stora, svarta, lurviga marsvin som låg ömt tryckta mot kinderna men det fick vi inte veta eller förstod förrän talet till femtioåringen hölls av R. och hans beskrivning var på pricken rätt. Då var han drömprinsen som stod framför barnvakten och sträckte fram sin hand och sa: ”Hans”. Barnvakten viskade blygt; ”Ingeli”. Tog hans stora stora varma hand i sin och tänkte: Honom ska jag ha!
Allt det här hände den 16 januari 1971. Sedan den dagen var de oskiljaktiga och är det ännu.
Lämna ett svar