Utlåst

Efter en underbar förmiddag i Cannes med en lång promenad på gångvägen utmed floden, via La Napole, över boulbanan, förbi golfbanan och med en liten paus för förmiddagkaffe på en mysig uteservering kom vi tillbaka till lägenheten lagom till lunch. Tydligen hade promenaden gjort mig extra energisk för jag spolade varmvatten i en hink, slog i ett par droppar diskmedel och gav mig på de enorma fönstren.

Hans som inte hade fått den där energin utav promenaden utan blir helt utmattad sa att: ”Kan jag sätta mig och läsa lite”? ”Visst”, svarade jag. Det här är ju bara roligt. Plask, skrap, tork nu var köksfönstren klara på insidan. Fyllde hinken med friskt vatten och öppnade glasväggen och gick ut på köksbalkongen.

Då lägenheten har en genomgående planlösning så går det inte att öppna glasdörrarna på båda sidorna utan att stänga innerdörrarna, så jag lirkade bort dörrstoppet i köket, stängde köksdörren,  öppnade glasdörren och lät fönstret vara stängt till sovrummet eftersom det var så förbaskat svårt att ta bort dörrstoppen och Hans satt ju andra sidan med sitt fönster öppet. Korsdrag ställer till med en massa elände i form av flygande persedlar, smällande dörrar och ett allmänt virrvarr.

Jag småsjöng lite och kände hur jag tränade båda rygg och lårmuskler i mitt fönstertvättande. Glasen är från golv till tak och breda som hela väggen ut mot balkongen. Det finns inga ”riktiga” väggar utan allt är glas så ni förstår att det kändes både i armar och ben.

Klart! Nu var det bara insidan i sovrummet så var hela östra sidan gnistrande ren. Tar tag i kökfönstret. Sitter fast. Dörren gick inte att rubba. Jag var utlåst – med det gjorde ju inget Hans var ju därinne och skulle komma med ett försmädligt flin och öppna. Trodde jag, ja.

En liten lätt knackning och en mjuk viskning:; Haaaans. Inte en rörelse. Det gick inte att se in i lägenheten för köksdörren var stängd och i sovrummet var endast en litern springa öppen mellan de tjocka gardinerna. Vi har dem fördragna för förmiddagen då solen ligger på som värst och det blir alldeles för varm i sovrummet.

Fem minuter senare och knackningar som lät som om någon spikade. Fortfarande inget ljud inifrån. Ytterligare fem minuter går och jag sätter mig ner en stund i hörnet av balkongen och säger till mig själv: ”Vilken tur att det var så sent på dagen så att jag i alla fall har lite skugga”. Stenhårt underlag och en rivig vägg gör att det är omöjligt att sitta ner någon längre stund och lägga mig ner vågar jag inte så då tror nog grannarna och jag har dött – vilken jag mycket väl kände att jag kunde göra om inte annat explodera av ilska

Ytterligare fem minuter senare. Men nu måste han väl sakna mig? Spejar in genom gardinspringan. Intet liv. Kackar igen och nu viskas inte hans namn längre, utan mera spottas fram mellan sammanbitna tänder. HANS…. Ser mig omkring. Undrar vad gannarna tänker? Hela huset är som ett utdraget rundat U. Kikar in till grannen och börjar fundera på vad: ”Kan ni ringa på vår lägenhet”, heter på franska? Metallpersiennerna är nerdragna. Ingen där.

Nu har det 30 minuter och jag får tårar i ögonen. Känner mig faktiskt lite övergiven. Fyrtio år har varit gifta och ingen som bryr sig. Spejar. Knackar med ömma knogar. Krafsar på dörrkarmen men får inget grepp då naglarna är mjuka av allt vatten. Det hade inte hjälpt ändå för båda fönstren är låsta inifrån.

Ingen rörelse inomhus utom gardinen som böljar lite i vinddraget från det öppna fönstret på andra sidan där Hans sitter och sover.

Nu är jag riktigt förbannad. Ska karlsloken inte undra var jag är? Börjar till och med fundera över hur jag enklast ska kunna ta livet av honom. Knuffa honom över balkongräcket borde vara det bästa sättet.

Om jag åtminstone hade haft en stol att sitta i!

Minuterna tickar fram. Jag ser framför mig hur han sitter på den andra balkongen i solen och sover. Karln måste väl bli hungrig någon gång? Det är ju i alla fall lunchtid.

Då ser jag en rörelse i sovrumsgardinen. Femtioåtta minuter senare efter att jag blivit utlåst. Nästan en hel timme – så när som på ett par minuter – har jag varit borta.

Ett förvånat ansikte tittar fram och jag väser: ”Släpp in mig för he……”. Hans ser ut som ett frågeteckan. -”Vad gör du här” säger han när han förstår att jag har varit på balkongen hela tiden? Då var det tur att han inte stod nära balkongräcket…….

För att blidka mig så fick Hans punga ut med 84 euro till en fin parfymflaska fast han förstår inte varför han ska straffas när jag är så klumpig så jag låser mig ute? (Inte jag heller egentligen, men parfymen luktar gott).