Dag sju, San Cristobal i Mexico

Vi bodde i San Cristobal i två nätter och fick en guidad stadsrundtur i San Cristobal samt ett besök i en lokal mayaindianby

San Cristobal är en liten, välbevarad, genuin stad i alla fall den gamla delen. Bara nämnet låter äkta. Det kändes riktigt äkta för turisterna hade inte hunnit komma dit ännu. Några butiker som sålde fina smycken i silver, jade, röd korall liknande jade och bärnsten. Annars fanns det en krimskramsmarknad och en ”riktig” marknad där det såldes allt från ljus som tändes i kyrkan till bärselar i plast. Där fanns välputsad frukt och grönsaker som arrangerades i fina pyramider, en stor kött- och korvmarknad där köttet låg på marmor- och stenplattor för att hållas kallt. Köttet skars och rensades från senor och ben med stora macetesliknande knivar som hölls välslipade både med slipstenar och slipjärn.

Besöket i Mayaindianbyn var intressant. Byn såg ut som de flesta byarna med skjul, bråte, vilda hundar, söta barn och vuxna i sina indiankläder.

Kvinnorna i svarta tunga tjocka yllekjolar med överdelar i granna färger eller vita blusar rikt broderade i färgglada mönster. Över axlarna bar kvinnorna en form av lila bolero också broderad i vackra mönster. Kjolarna såg lite märkliga ut. Ett tjockt tygstycke, inte alls format, utan bara ihopsytt i sidan och sedan lagt i stora veck på magen. För att hålla tygstycket på plats så bands ett flätat och ibland broderat skärp runt midjan.

Dessa kortväxta kvinnor, mörkhyade, korpsvart långt hår och i sina tunga kjolar med  färgrika överdelar var en mycket vacker syn och om man sedan lägger till att kvinnorna försörjde familjen och stod för allt hushållsarbete och barnpassning så förstår man att de inte bara var vackra utan starka och kloka.

Herrarna i den här indianbyn, som förresten ville vara helt fristående från det övriga Mexico med egna skolor och social service, var de som bestämde. När vi kom till byn så strömmade det ut så där en femtio män ur något som jag tror var rådhuset. Det är ju inte så konstigt att ”kommunstyrelsen” sammanträder men att de hade svarta smala byxor, en ljus hatt och stora vita fårskinnsliknande långa västar med ett färggrant skärp i midjan och en träpåk lite käckt över axeln gjorde att i alla fall jag blev väldigt överraskad,.

Nu tror ni att det var ett skådespel för turisterna? Inte, det här var på allvar. Träpåken var till för att slå den som inte skötte sig. Vi fick inte ta fotografier inne i kyrkan eller a  herrarna med fårskinnsvästarna för de trodde på att deras själar försvann. Om någon tog en bild av deras helgon i kyrkan så måste helgonet ersättas för att deras kraft att hjälpa var borta. Att fotografera herrarna var också förbjudet av samma anledning. Stryk av påken och sedan böter och kanske till och med fängelse väntade den som inte lydde förbudet.

Gatan upp till kyrkan var kantad av stånd som sålde mexikanska trämasker, broderade blusar, vackra keramikskålar och lite småkrafs. Det var ett sätt för kvinnorna att tjäna lite pengar.

Vår mexikanska spansk/engelkstalande guide berättade att mexikanarna är livsnjutare inte som vi västerlänningar som bara jagar pengar och makt utan de nöjer sig med enkla hem som de byggt själva, lugn tillvaro och har de bara mat för dagen så klarar de sig bra. I den här lilla byn fanns ett stort lyxigt hus och då sa guiden, med en liten nedlåtande ton att där bodde de som bara jobbade och inte kunde njuta av livet.