Jag har lärt mig något under mina år som pensionär. Jag kan koppla av och inte jaga iväg så fort något ska göras.
Det har oftast varit så att när en tanke dyker upp så ville jag göra det som jag planerar direkt. Jag kunde inte vänta och ta det sedan. Först alla måsten sedan det som jag ville göra för att det var roligt. Utföra arbetsuppgifterna, sköta hemmet, trädgården och allt annat har alltid kommit först. Nu gillar jag att arbeta och att pyssla om hemma eller påta i trädgården så det är inga obehagliga ”måsten”, men ibland så kom allt detta först och när dagen började gå mot kväll så fanns det inte tid till den där promenaden, måla, ta fram symaskinen, biobesöket eller att såsa framför tv:n.
Nu kan jag det. Jag har precis rullat ihop dammsugarsladden utan att ha dammsugit övervåningen – det kan jag göra en annan dag. Jag sjönk ner i stolen på verandan med en spännande bok istället för att rensa rabatten. Allt har gått väldigt bra. Jorden rämnade inte, ingen pekar finger eller tycker att jag är lat. De flesta har nog med sitt och bryr sig inte ett dugg om vad jag gör.
Lika på gympan i går. Ingen tittar snett för att jag inte håller takten eller går år ”fel håll” ner vi rör oss i salen. Alla har nog med sig själva.
Det enda som jag kan tänka mig att mina gympakompisar inte gillar är mina svettpölar som lägger sig som en sjö runt omkring mig men jag försöker att släta ut dropparna med foten. Torkar golvet lite med nederdelen av t-shirten när jag reser mig upp efter övningarna på golvet. Jag vill inte att någon ska halka.
Känns väldigt bra att ha kommit igång med träningen.
Lämna ett svar