Vi sitter här och väntar och väntar. På vad? Hantverkare förståss.
De var här torsdagen den 28 mars och satte in en fläkt och en ”värmeplatta” sedan försvann de. Vi sover dåligt med detta brummande och susande från rummet bredvid. Ett montont ljud som ligger som en filt över kudden.
Hans ringde igår och undrade vad som är planerat? Fick inget direkt svar – hade förresten inte väntat oss annat men det känns lite bättre att få tala om att nu är tålamodet på bristningsgränsen. Resåren är väl utdragen. den brister snart. Vi har under våra fyra år i huset – bildlikt talat – bott på en arbetsplats. I början var det vi själva som fixade till enkla saker sedan kom försäkringsskadorna. När tar det slut?
Vi förstår att det är så många människor inblandade och alla tider ska passa för att inga glapp ska uppstå, dessutom ska golvet torka men att inte få någon information är det värsta. Vi ville bara ha en telefonsignal eller varför inte ett e-postmeddelande?
Sedan har vi ju det här med beroendeställningen. Vi vill inte bråka för att förstöra relationen med hantverkarna utan är de – äntligen – dyker upp så ler vi och skojar för att inte påverka deras humör. Det är ju helt sjukt!
Vi vill bara veta när vi kan vänta oss en tyst natt, när vi kan flytta ut våra möbler som står intryckta i gästrummet, när vi kan få tillbaka nyckeln till dörren och om de hinner bli klara innan vi åker till Cannes? Är det för mycket begärt?
Lämna ett svar