Har en fantastisk finess på vår tv där Telia erbjuder filmer via några knapptryck och en pinkod.
Jag som glömmer det mesta, var jag lagt nycklarna, namn och platser, vad jag skrev på inköpslistan som jag glömde på bordet i köket, var jag gömde mina viktiga papper när jag åkte till Spanien. (Ska berätta var när jag hittat pappren). Nu till saken; Jag kommer faktiskt ihåg pinkoden till filmuthyrningen. De ni, än är det inte helt kört.
Dagen har varit tung och grå. Stapplade upp ur soffan framåt eftermiddagen för att åka och handla lite. Det var mörkt innan vi kom hem. Gråvargarna smög runt knuten. De syntes inte i dimman.
I alla fall så ville vi fördriva kvällen med en bra film. Nu är det så att vi är inte känner till vilka filmer som är sevärda så vi måste gå in i registret och då först välja kategori; action, drama, svenskt, romantik, barnfilmer…..
När det är gjort (valde drama) så ska jag välja film i ett register som börjar med filmer som har siffror till namn, därefter kan serierna med så där tio till femton avsnitt och när jag har klickat tummen öm så är jag bara på bokstaven D. Ok, vi försöker välja en bra film på bokstaven D. Vi läser vad varje film handlar om (det tar tid).
Plötsligt säger Hans ”Den där filmen kan vi se”. ”Vilken då”, säger jag och använder min ömma tumme för att klick mig tillbaka till den film jag tror att att han menar. ”Ok, då kör vi vidare, säger jag. Hur var pinkoden nu igen”?Fick visserligen vända lite på siffrorna som jag presenterade men till sist blev det rätt.
”Mojsade” ner oss bland kuddarna och väntade på filmen om mannen som ärvde en egendom och efter en tid så skulle det komma en kvinna och påstå att hon hade ärvt godset. Det hade vi i korta drag uppfattat att filmen skulle handla om. Lite lagom spänning och kanske lite kärlek på slutet.
Filmen startar. Men vad nu? En vagn dragen av hästar och i vagnen en vilt vrålande, helgalen kvinna. Poliser som bär ut henne och i dörren på det stora huset står en piprökande stelt uppklädd man – Dr Jung, några scener senare dyker en cigarrökande, lika korrekt klädd herre upp vid namn Dr Freud. Vad är detta? Jo, hela filmen handlade och dessa psykoanalytikers liv och karriär. Mycket intressant men inte en gråvädersdag som denna när det skulle handla om värme och kärlek. Kärlek blev det – ja, inte kärlek egentligen – men något som kanske några kallar kärlek eller lite mera en blandning av Jung och Freuds läror (om ni kommer ihåg något från skolan eller kommer att läsa om dem och då förstå vad jag menar). Jaha, nu blev det lika rörigt som filmen.
Hans tittade lite på Uppdrag Granskning en trappa upp en stund. Det hade inte hänt något annat än att herrarna blivit något äldre när han kom ner cch tittade vidare på filmen.
Det var andra gången som vi valde film och missade. Innan vi for till Spanien så skulle vi gå på bio och se bondfilmen Skyfall eftersom effekterna blir bättre i biosalongen. Vad fick vi se då? Jo, Balladen om Marie Kröyer. Marie var skagensmålaren Peder Severin Kröyer (kallad Sören av sina vänner). Den bild som de flesta av oss kommer ihåg är den när Marie, PS och deras hund avbildas vi stranden i Skagen. Filmen var väldigt bra och dessutom mycket otäck då Sören led av en sinnessjukdom och gjorde livet surt för sin familj. Mari träffar Hugo Alfen och de blir kära i varandra. Sören vill först ha skilsmässa men ångrar sig och låter Hugo och Marie träffas om hon inte lämnar honom. Till sist håller inte detta och Marie lämnar Sören för Hugo. Sören får vårdnaden om dottern Vibeke. Ni kan förstå att filmen inte slutar lyckligt för när Hugo får reda på att Marie är gravid lämnar han henne för att sedan vilja komma tillbaka men då vill inte Marie. Marie sköter om Sören innan han dör. Sedan händer det massor av otäcka saker men jag kommer inte ihåg allt. Filmen var bra och sevärd om jag inte väntat sig fart och fläkt och brinnande bilar och hjälte som alltid överlever.
Nu är det någon som sågar i tv-fåtöljen och det är inte jag för jag skriver ju det här.
Lämna ett svar