Förstår ni att jag är sjuk när jag kan hitta på något så läskigt som det här? Funderade på historien när jag låg vaken i natt och hostade. Tyckte nog att slutet var bättre i natt.
Redan när jag var liten så upplevde jag det här underliga. Tyckte inte att det var så konstigt utan det var helt naturligt för mig. Förstod inte att jag var annorlunda utan trodde att alla såg det jag kunde se.
Kan väl inte varit mer än 3 – 4 år när jag upptäckte fenomenet första gången, som jag kommer i håg. Har säkert haft gåvan i hela mitt liv men förstod inte att det var märkligt förrän då.
En dag stod jag i fönstret och tittade ut och fick se vår gamla granne Sofia komma gående på vägen utanför vårt hus.
-”Mamma, ropade jag, nu kommer tant Sofia och hälsar på.
– ”Jaha, sa mamma, då ska jag sätta på lite kaffe. Ser du om hon har kaffebröd med sig? Har hon någon påse i handen?
Jag tittade ut. Konstigt. Hon var borta. Sprang ut för att se om hon hade gömt sig för att skoja med mig. Men inte – hon fanns inte där. Mamma tittade ut genom fönstret och sedan skakade hon på huvudet och sa att; – ” Du har nog misstagit dig.
Det hade jag inte. Jag såg henne. Senare på eftermiddagen gick mamma och jag till affären för att handla. När vi kom in i butiken så stod det ett helt gäng tanter och viskade. – ”Så sorgligt. -”Stackar Sofia! Visserligen var hon gammal men att hon skulle råka ut för det här var inte väntat.
Vad hade hänt? Sofia hade blivit överkörd av bussen och blivit så skadad så att hon avlidit. När? Ungefär vid halv elva på förmiddagen.
-”Men det kan inte vara rätt, sa jag, Jag såg jag henne. Hon skulle komma och dricka kaffe hos oss.
-”Tyst sa, mamma. Tog mig i handen och vi gick snabbt ut därifrån. Jag sa inget mer när jag förstod att det här var konstigt och att vi inte skulle prata mer om det.
Nästa gång som det här berörde mig svårt var I tonåren. Jag hade jag en bästis som hette Eva. Vi hängde ihop varje minut av vår var lediga tid. Vi var som systrar och delade allt. Oftast bodde vi hos varandra. En kväll när Eva skulle hälsa på sin farfar så hände något märkligt. Precis när jag nästan somnat så väcktes jag av en näve grus på fönstret. Gick upp och tittade ut. Där stod Eva. Jag blev så glad för jag hade fått nya kläder som jag ville visa henne. -”Kom in, viskade jag, så tyst jag kunde för att inte väcka mina föräldrar. Stängde fönstret satte mig på sängen och väntade. Hon kom inte. Eva var död. Hon hade drunknat vid utomhusbadet hos farfar.
Nu började jag förstå att gåvan som jag fått inte var så bra. Jag kunde tydligen se personer som kommer att dö en fruktansvärd död. Sådana som oväntat och tragiskt omkommer. Efter Evas död så hände detta allt som oftast. Jag såg till och med människor att jag inte kände. Personer som jag senare läste om i tidningen. De hade omkommit i dramatiska bilolyckor, blivit överkörda av tåget och till och med de som misshandlats till döds. De hade kommit till mig i dödsögonblicket. Varför just till mig?
Det här var nu riktigt kusligt. Jag berättade inte om allt det hemska för någon utan bar det inom mig och började fundera på om jag kunde förhindra att de dog? Jag började grubbla och blev mer och mer inbunden. Folk tyckte att jag var konstig och det var jag ju. Jag såg personer som skulle dö en frukstansvärd död och kunde inte göra något!
När jag började närma mig min pensionering så köpte jag ett litet hus i utkanten av en by. Huset låg högt upp och underbart vackert med en fantastisk utsikt över nejden. Nere i dalen låg den lilla idylliska byn. Allt var lugnt och stilla förutom dessa döende människor som hela tiden stod vid min sida och tittade på mig med sorgsna blickar. Jag hade börjat vänja mig vi det hela och i min ensamhet så kunde det ibland kännas som om jag hade lite sällskap.
En tisdag morgon efter ett häftigt skyfall såg jag en mycket konstig syn. Hela byns invånare var på väg upp mot mig och mitt lilla hus. De kom mangrant. Kvinnor som bar små barn, gubbar som stapplade fram med sin käppar, unga människor som gick sakta och rakryggade. Alla var där. Prästen, doktorn, lärarna, hela skolklasser gick med den sorgsna blicken riktad mot mitt hus och mig.
Och där allra längst fram gick jag själv. Jag gick främst och ledde alla mot min lilla stuga. Hur kunde det gå till? Jag stod ju i min stuga och såg på alla som kpm gående?
Precis då kände jag hur stugan började röra sig. Stugan och hela lerberget började sakta glida ner mot människorna och den lilla byn. Jag ser min egen död.
Lämna ett svar