Startade mot nya bron, vidare till raksträckan åt Marina del Nerja som är ett stort hotell som avslutar den kommunala badstranden. Solen gassar och en svag vind kyler av oss ibland. Tröjan om midjan. Det var så lätt att gå att vi fortsatte förbi hotellet mot avfarten till Torrox som ligger väster om Nerja.
Kommer fram till den första restaurangen som inte har öppnat för säsongen ännu. Det här går ju så bra så vi fortsätter förbi avfarten. Hoppsan, innan vi vet ordet av har vi passerat den också och går ute på vägen. Bilarna susar förbi. Vi måste gå vid vägkanten för att det är så högt vatten att stranden är översvämmad. Det gör också att vi inte känner igen oss riktigt utan tror att vi gått den här vägen tidigare. Vilket vi inte hade.
Vi borde förstått det för inte kan hela byar och massor med nya områden växa upp under ett år? Allt är nytt men tjugofemöringen ramlar i alla fall inte ner utan vi traskar vidare. När jag börjar förstå att det här är nya marker för mig är när jag ser skylten som talar om att vi är i Torrox de Mar.
Ett helt nytt enormt område som bara består av stora hotell och lägenheter för att hyras och/eller köpas. I dessa vackra parker som omger de stora byggnaderna hukar en och annan gammal byggnad och ibland ligger gamla odlingar insprängda och det ger ett lite oroligt intryck så de kommer nog att försvinna inom snar framtid och nya hotellkomplex kommer att skjuta upp som svampar ur jorden.
Vi vänder mitt i Torrox och tror att det säkert finns en gammal fin del i byn men vi orkar inte gå längre.
För att få tillbaka den där lite råa känslan så sätter vi oss på en liten pizzeria som ligger 25 centimeter från vägen där bilarna rusar förbi och lämnar en doft av avgaser. Maten för två proppmätta personer gick bara på 10 euro.
Tillbaka till asfalten. Efter en och en halv liter vatten och ungefär fyra kilometer senare var det dag för toalettbesök, kaffe och glass. Nu är det lite segt. De sista kilometrarna hemåt säger inte tjoffs, kliv, tjoffs, kliv utan mera has, stön, has, stön, om ni förstår hur jag menar.
Väl tillbaka till hotellrummet tittar vi på telefonappen och ser att vi gått 1,8 mil. Av med skorna och på med filten över benen och sen slocknar jag som en stock. Vaknar halv sex och förstår att jag missat barnparaden. Vi tar på oss sandalerna och fastän kroppen protesterar högljutt ger vi oss ut i Nerja. Vi möter en pirat på ca 3-år och senare en söt leopard i ungefär samma ålder. Leoparden skjuter en liten dockvagn framför sig upp på kyrktrappan. Tar kort på den små gullungarna. Går ini kyrkan och tänder några ljus för våra kära. Ger en euro (mot mina principer egentligen) till en utslagen spritdoftande kvinna som står i kyrkporten och tigger.
Vi förstår att alla har gått hem. Det gör vi också men vi tar vägen förbi en av trevliga restaurang som vi brukade besöka förra året men de hade bytt ut menyn så vi gick till affären istället. På vägen dit mötte vi två små dockor. Töser på fem – sex år, hel utstyrda med korta kjolar, höga klackar, smink och peruker. De var otroligt söta men såg ut som små vuxna tjejer och det stör mig lite, att de ska likna tonåringar innan de ens hunnit fylla tio.
Gick ner till biblioteket och lånade nio nya bäcker. Det går en bok var och varannan dag. Tur att det finns att ösa ur.
Den här bilden visar hur vägen ser ut till Torrox. Bakom den vita klippan som skymtar i bakgrunden är det ungefär fyra kilometer kvar.
Lämna ett svar