Efter frukost tänkte vi ta en sväng ner till badstranden. Jag tar på mig korta byxor, sandaler och en liten tröja, solen strålar ju från en klarblå himmel så jag tror att kommer att bli ganska varmt. Går ut på gatan och där tar en bitande, iskall vind tag i oss. Vi strävar vidare. Det brukar bli varmt när vi kommer ut i solen. Nej, det hjälper inte. Jag ser mig omkring. Kära nån, alla andra går med tjocka jackor, mössor och till och med vantar. Känner mig lite felklädd och tvingar Hans att ta vägen över gamla bron hem för att ta på oss lite mer kläder.
Med långa byxor, täckjacka och tjocka skor går vi ut igen. Tar vägen förbi kyrkogården som ligger en liten bit från vårt hotell. Vi såg en begravning i går. Säkert en känd och aktad människa. Polisen fick stänga av trafiken när alla som ville följa personen på sin sista färd, skulle gå över gatan. Medelåldern på begravningsföljet var så där 60 + så vi förstod att de var en äldre människa som gått bort.
Ett femtiotal människor följde kistan in genom porten till kyrkogården och resten stannade på det lilla torget utanför. Efter en stund började alla som stått på torget att gå in i ett litet hus/kapell som låg vid sidan av torget för att genast komma ut på andra sidan huset. Troligen skred de förbi något foto, blommor och ljus för att säga adjö till den avlidne. Sedan skingrades följet åt förutom de närmast sörjande som stod kvar och fick kindpussar och klappar på axeln.
I dag gick vi in på kyrkogården. Första delen bestod av stora mosuleumliknade gravvårdar med stora plåtluckor som säkert leder ner till gravkammrarna. Lite längre in fanns det stora, enorma murar som i fyra våningar täcktes av luckor/öppningar lagom stora för att skjuta in en kista. Därefter förseglades öppningen och en marmor- eller stenplatta med namn fotografier och årtal på den döda var angivet. Varje glugg pryddes med stora uppsättningar av plastblommor.
Det var mur på mur i det oändliga. Hur många gravar som helst. Några öppningar gapade tomma och gav en overklig känsla av att någon kommit på iden att lägga in döda människor i dessa hål. Tydligen kremeras inte de döda utan på något vis ligger de i här fyrkantiga hålen en tid för att sedan flyttas – till vad vet vi inte. Varför vi vet att liken måste flyttas beror på att det står ofta flera namn på plattorna och vad vi kan se så får bara en kista/kropp plats i taget.
Vi hörde att de människor som inte förmultnar utan blev liksom mumifierade kunde bli helgonförklarade. Vet inte om jag uppfattade det rätt men visst kan jag tro det.
Den som begravdes i går var Maria, nästan 100 år gammal. Stora kransar och färska blommor prydde hennes minnesplatta.
Jag hittade Hans utanför kyrkogården på en bänk. Han är inte lika intresserad av morbida saker som död och kyrkogårdar. Det är inte förutan att jag är inne på min femte deckare.
Vi började gå upp mot Maro för att ta en förmiddagsfika. Börjar det bli tjatigt? Vänta då till i mitten av februari då jag bara kan kopiera mina inlägg.
Fast i dag hände något spännande. Cirka halvvägs till byn säger Hans – Vad är de om ligger i diket? En handväska och en plånbok? Ja, tamme sjutton ligger det inte en snygg svart skinnväska och bredvid en plånbok där i diket. Jag klättrar ner och tar upp väskan och plånboken. – ”Kanske jag skulle ha handskar”, säger jag. – ”Du har läst för många deckare”, säger Hans.
Öppnar väskan. Det ser ut som om allt är kvar näsdukar, glasögon, pennor lite anteckningar, huvudvärkstabletter och ja, ni vet vad som kan finnas i en kvinnas väska. Hans öppnar plånboken. Alla kreditkort, körkort och försäkringskort ligger prydligt kvar men naturligtvis – inga pengar.
Vi vänder, för det finns åtminstone två polisstationer i Nerja. Går till den närmaste. Stannar vid en disk som påminner om en sådan som finns på banker med glasvägg och en liten lucka att tala i samt ett litet fack där man kan stoppa in avier och få ut pengar. Innanför luckan härjar fyra poliser. De pratar i telefon, tittar i papper och ser ut som om de inte såg oss. Jag tror att vi stod i flera minuter och väntade på att någon skulle fråga oss vad vi ville?
Tre poliser försvinner från rummet – ut för att jaga bovar tror jag för de såg mycket upptagna ut. En sitter kvar och pratar i telefon. Efter ytterligare en stund tittar han upp och jag säger till honom på engelska att vi har hittat en väska och plånbok på vägen som går mellan Nerja och Maro. -”Äh”, svarar han och vänder örat till mot den lilla luckan i glasväggen. Han talar tydligen i ett ord engelska i alla fall så svarar han på spanska.
Hur som helst så lyckas vi till sist få honom att förstå att vi hittat väskan och att vi vill att han ska ta hand om den och se till att den engelska damen som äger den får den tillbaka. Han visar med teckenspråk att han ska ringa och se till det blir så. Hans visar sitt körkort och ber att polisen antecknar vårt namn och vi talar om var vi bor. Vore ju kul att se om väskan kommer tillbaka till kvinnan som förlorat den.
Kanske följer det en fortsättning på detta. Vi puffar till hjälteglorian och går och tar en Kebab.
Lämna ett svar