I dag blir det svårt att bestämma sig för vad vi ska hitta på att roa oss med. Det är den spännande loppisen, festligheter i Maro, Paella på den stora badstranden eller jazz på Bar Boatyard på den kommunala badstranden. Vad ska vi göra när allt är kul?
På med sandalerna och en kofta och så iväg till den lilla krogen i Maro för att ta en förmiddagsfika och för att se vad för roligt som det finns att göra i Maro. Ingenting! Festligheterna börjar inte förrän senare. Men vad gör det kaffet är gott och solen värmer så skönt, havet glittra och vi njuter för fullt av detta.
Vi tittar efter rester av alla eldar men det finns ingeting annat än en aning sot som ligger kvar på asfalten. Det kan inte vara samma sorts asfalt som vi har hemma för då hade den smält och runnit ut. Om jag tänker efter så blir det väldigt varmt här på somrarna här, så hade det varit samma sorts asfalt som hemma så skulle den ”blöda”. Det finns inga tecken på det någonstans.
Efter pausen börjar vi gå mot den stora badstranden för att äta Paella. Vi försöker ta en genväg men som min mamma sa så är genvägar senvägar. Går nerför en så brant gata. Det är så brant så vi luta oss bakåt när i går nedför – detta för att inte snubbla framåt. Väl nere upptäcker vi att det är felväg och börjar streta uppåt.
Tar nästa avfart för att se att det bara är återvändsgator varenda gata. Vi möter stängda dörrar och garageinfarter. Inte nog med det det finns inte en enda plan gata utan det är antingen nerför eller uppför. Jag är så trött av detta stretande så jag stannar en äldre man och frågar hur vi ska gå för att komma till stranden?
Han börjar förklara, sedan frågar han om han kan skjutsa oss i sin bil? (Min mamma har också sagt att jag inte får åka med främmande herrar, men vad sjutton)!
Nästan rörd till tårar trycker jag ner Hans i framsätet på den lilla bilen och kryper tacksamt in i baksätet. Vilken underbar spanjor, han kör oss ända ner till stranden. Vi tackar översvallande och Hans säger att när han kommer till Sverige så är det bara att ta kontakt med oss så ska vi skjutsa honom vart han vill. Vi får ett stort leende tillbaka.
Njuter av en underbar Paella som stekts i jättestora Wookpannor. Mätta och belåtna går vi genom Nerja, över floden till The Boatyard för att lyssna till jazzmusiken. Jag tar en kaffe och Hans en Irishcoffie. Jag får mitt glas med svart kaffe och en liten kex.
Vad får Hans: Ett glas med en liten skvätt kaffe och en glas med isbitar! Hans och jag bara gapar och ser ut som en fågelholkar i ansiktet. Jag frågade kyparen – Vad är detta och var är grädden? Kyparn stressar vidare utan att svara. Det är fullt på hela restaurangen, både inom- och utomhus.
Hans smuttar på sitt kaffe för att se om det fanns något ”starkt” i det. Nej, kyparen måste att trott att Hans ville ha iskaffe.
Jag tycker så synd om Hans så jag reser mig och letar reda på servitören och säger att det var fel kaffe han serverade. Vi skrattar gott båda två. Det är ju en viss skillnad mellan Iskaffe och Irishcoffie. Efter en stund kommer det rätta kaffet in. Helt perfekt. Tjock grädde, farinsocker och en skvätt whisky.
Vi sitter tillsammans med ett helt gäng svenskar och har väldigt trevligt. Plötsligt kommer det en kall vind och molnen börar torna upp sig på himlen. Jag drar tröjan tätare omkring mig och vi traskar hem till hotellet.
Vi hann med allt idag utom loppisen. Den får vi ta nästa söndag.
Lämna ett svar