Lördagsmorgon

Vid femtiden tog vi oss upp till Maro, den lilla byn som ligger högt uppe på en platå ett par kilometer utanför Nerja. En liten by som skulle varit helt isolerad och bortglömd om det inte var för oss turister,  i alla fall skulle invånarna ha svårt att försörja sig. Tror att det flesta som bor och lever här arbetar i de stora odlingarana som omger byn. Växthusens väggar och tak är inte av glas utan alla växthus är liksom inlindade i plast. Plasten som åldras av väder och vind trasar sig och blir väldigt ful. Det hela ger ett slitet intryck. I Maro ser man många skyltar som säger att husen är till salu eller går att hyra. Arpartamentos står det på var och varannan husvägg.

Byn betår av små vita spanska hus med grindar och balkongräcken i svart smide. Alla hus ligger med sidan ut mot gatan. Ytterdörrarna leder rakt ut på trottoaren liksom på gathusen hemma. Det finns nog trädgårdar och uteplatser i skuggan innanför husen. Husen ligger som en skyddande mur mellan gatan och dessa.

Framför oss på vägen går en man med ett stort risknyte på ryggen. Jag ser bara en rishög med två ben under som rör sig sakta framåt. Hans säger att det är det nya sättet att kamoflera sig. Tro vad man vill men det såg väldigt roligt ut.

Risknytet är på väg att läggas på de stora högarna som skulle bli brasor senare på kvällen. Överallt på gatorna ligger högar med ris, torra blad och till och med stora stockar. Bredvid ligger en hög med sand/stenkross. Krossen ska läggas ut på asfalten och sedan matades ris och grenar på varefter elden brinner ner.

Men innan mörkret faller och brasorna tändes tar vi en tur genom byn och hamnar så småningom på den lilla krogen vid torget utanför kyrkan. Pä alla vägar och öppna platser ligger rishögar redo för den stora eldningskvällen.

På torget hade ett stort tält rests och där inne övar en orkester musik med spanska klanger. Vi slår oss ner på den tomma krogen. Tom förutom på de typiska äldre herrarna och satt vid bardisken. De som liksom tillhör en riktigt krogs inventarier.

Snart har krogen fyllts med familjer, barn, unga och gamla, mormor och barnbarn en och annan luffare och däremellan några turister. Mörkret faller och jag stirrade nyfiket på den jättelika ris och lövhög som ligger framför kyrkan. Frågar kyparen när den skulle tändas? Vid tio – elva så där säger han. Hoppsan, var vi så trevliga att han ville vi skulle sitta kvar ii flera timmar?

I vimlet på krogen syns vakter, brandmän och poliser. Alla verkar känna varandra så ”ordningsmakten” får kramar och kindkyssar av gästerna på krogen. Ser lite kul ut när en polis kramar och kysser en gäst. Lite som om makten får en mjukare framställning och stämningen blir hög och varm.

Em blåsorkester ställer sig framför oss och spela. Bredvid mig sitter en man med gitarr och en glittrig festhatt på huvudet. Han spelar med orkestern och klappar i händerna.

Tankade med öl, vin och tapas börjar vi gå hemåt till hotellet. På gatorna tänds eldarna. Det är konstigt att gatorna inte stängs av när eldarna tänds? Bilarna, om inte så många, släpps förbi de brinnande rishögarna. Det är inte så stort utrymme mellan bilen och elden.

Vi gå hem i den ganska ljumma kvällen. Det är bara vinden som rycker tag i jackan och gör att vi stänger den. Möter en och annan som rastar sin hund annars är det lugnt och tyst i Nerja.

Glömde säga att det hela handlar om en religiös fest till åminnelse av San Anton, eller St Anthony som tydligen har något med eld att göra.

Regnar i dag. Jag var nog alldeles för mallig i går! Ber om ursäkt – nu kanske solen kommer fram igen?