Vi har som vanligt gått till Maro för att få en morgonfika och lite vatten. I dag bränner solen och inte en vindpust når träden. Vi traskar upp upp till byn. Det går riktigt bra.
Nu förstår jag att ni brinner av undran: Hur långt är det till Maro? Jo, det är drygt fyra kilometer uppförsbacke på en trottoar som av någon konstig anledning dekorerats med träd – mitt i gångbanan. Det går inte att mötas, Hans och jag kan inte gå bredvid varandra, inga barnvagnar eller rullstolar kan ta sig fram och inte nog med – det det har rastats hundar hela vägen upp till byn så jag måste hålla ett öga på marken för att inte trampa i smörjan. Har hört att det finns, om inte en lag så i alla fall en tydlig rekommendation att ta upp efter hundarna men ingen tycks göra det. Jag undrar vad man tänker på när man planterar en alle mitt i gångbanan och inte låsas om att hundarna gör sina behov mitt på gångbanan utan bara går vidare?
För att återgå till längden på vår förmiddagspromenad så om man tar en genväg/senväg genom växthusen och den gamla vägen till byn så är sträckan fem kilometer. Så vi traskar väl så där en mil för att få en fika och lite vatten! I dag slog vi på stort och valde två stora koppar kaffe och en stor flaska vatten.
Jag tror att det är samma person som har låtit plantera träden på gångbanorna som har planterat dessa fula buskar (se bilden nedan). Titta på toppen av blomman. Visst liknar den det som man inte vill trampa i på gångbanan?
Nu har vi ätit grönsakssoppa,med ägg på taket och ska ta en eftermiddagspromenad ner till havet och restaurangerna.
Lämna ett svar