Tänk att äpplen kan vara så härliga! Äppelmarknaden i Kivik, tre dagar i St Olof med ”Snigel Blå” (husvagnen) och ett helt underbart gäng med trevliga människor har gett den här hösten ett fint minne.
Jag fick uppleva avtäckningen av Sveriges största äppeltavla av konstnären Emma Karp Lundsttröm. I år föreställde tavlan Adam och Eva, konstnären berättade att det var svårt att leva i parförhållande men att gällde att dela kärleken, som konstnären symboliserade genom att Adam och Eva hade ett delat hjärta. Dessutom fanns det ingen orm på tavlan, vilken inte behövdes, det fanns så många svårigheter ändå så den symbolen tyckte hon var onödig.
Konferencier var Anne Lundberg (där fick Hans se en av sina idoler), Charlotte Perrelli, Patrik Isaksson och Janne Bark All Star band underhöll från scenen och hela hamen doftade grillade äpplen, stekt sill och äpplehamburgare. Massor med hantverkare sålde allt som man inte riktigt behövde med blev hopplöst förälskad i och ville ta med sig hem. Jag vann tre kassar med olika sorters underbara äpplen.
Vi besökte Musteriet, Mandelmanns trädgård och Bertils gårdsbutik som sålde giftfritt odlade grönsaker. Däremellan åt vi massor med mat och hade livliga diskussioner om livet väsentligheter.
Ett litet missöde inträffade på lördagen. Hans var försvunnen! Jag hade hoppats på att han skulle göra som alla (barn) som kommer bort – krama ett träd eller åtminstone ett äpple – men inte. Han irrade omkring och letade efter mig och jag irrade om möjligt ännu mer och letade efter en man med ett grått snaggat hår, en solbränd liten flint, solglasögon och svart jacka. Gissa om jag jagade ”brunbrända flintar”! Det vimlade av dem – det fanns bara ”brunbrända flintar”.
Jag var den enda i sällskapet som inte hade telefon och efter en liten stund hade jag försvunnit också bland 13 000 besökare.
Hans jagade en orange dunjacka. När jag köpte den förra året av var jag ensam om den men i år hade cirka tusen andra damer också fallit för den oranga fägen (eller också såldes oranga jackor billigt för att ingen ville ha dem). De var i alla fall väldigt många.
Vi hittade varandra till slut. Våra huvuden hade snurrat fram och tillbaka så nu behöver vi inte träna nacken mer i höst. Inte ett enda litet knäpp hörs när vi vrider huvudet.
Trötta och mycket nöjda kopplade vi på Snigel Blå och for hem på måndagen.
Lämna ett svar