Under turen på Nappevägen så blir både Hans och jag lite åksjuka. Alla dessa vindlingar på vägen gör att jag aldrig ser hur vägen framför mig fortsätter och det gör att balanssinnet blir lite stört och illamåendet sig påminnt. Det går över så fort vi närmar oss Grasse för där syns serpentinvägarna och vi är högt uppe på ett berg där grönskan minskar och vid klart väder så ser vi till och med havet.
Sepentinvägarna i Grasse och den urusla vägskyltningen gör att vi missar avfartren till Cannes. Mitt i en 90 graders sväng delar sig serpentinvägen. En väg svänger – skarpt – till Cannes och en lite mjukare böj går till Nice. Då vägskyltarna står gömda bakom palmer och pinjeträd, svängen är oerhört snäv, vägen smal och sikten skymd så tar vi naturligtvis den lite mjukare böjen och hamnar – som väntat – på fel väg. Då gäller det att hitta tillbaka. Vi åker förbi en liten park där det sitter ett par fransmän och njuter av tillvaron. Tredje gången vi kör förbi, inom ett par minuter så vrider de lite på huvudet och spanar efter den lilla röda bilen som tydligen gillar utsikten och tar ett par var extra varv för galningarna kan väl inte ha kört fel så många gånger?
Det tar en liten stund och sedan är vi på rätt väg. F-n nu missade vi en annan avfart. Upprepning – tar det inte igen. I alla fall så kommer vi Le Jean Bart. Öppnar dörren, slår på elen, drar upp metalljalusierna och börjar njuta.
Möblerna ut på balkongen och champagneflaskan fram. Skål och välkommen.
Lämna ett svar