Vi har fått – av snälla vänner – en hel drös med rabattkuponger på olika matställen här i Halmstad. Och ekonomiska (snåla) som vi är så jobbar vi för fullt för att nyttja dem. Ät två, betala för en, handlar det om. I går gick vi in till centrum för att avsluta promenaden på Skånskan men en fantastisk varm smörgås och kaffe. Känns så bra – tycker i alla fall Hans – att få äta för två och betala för en men idag så ångrade Hans sig det såg jag på hans sorgsna ögon när vi satte oss ner vid restaurangbordet för att inta vår (billiga!) lunch.
I början av veckan annonsera restaurangerna sin veckomatsedel i lokaltidningen. Tidningen är egentligen väldigt tunn om man inte är intresserad av gulliga små händelser i skolor och på dagis eller bridge- och boulresultaten vid pensionärsturneringarna eller om ”nästaninbrott” då ett källarfönster är öppet. Det gör att vi läser nästan allt till och med veckomatsedlarna. Hans blick föll på matsedeln för den restaturang som vi besökte i dag och sa: ”På torsdag skulle jag väldigt gärna vilja äta lunch här. De har weinerschnitzel med vitlökssmör”.
Vi gick till den restaurangen i dag (tordsdag) och hade en rabattkupong på sallad. Tänk er Hans blick på de andra gästernas tallrikar när han såg köttbiten med en rejäl klick smör glidande på ovansidan av schnitzeln. Han så ut som en hund som inte ätit på flera dagar och ser husse sitta vid bordet och gnaga på ett ljuvligt köttben.
Vi dukade våra brickor med tallrik, bestick, servetter och dricka. Tog den färdigpackade plastförpackningen med salladen, lade smör och bröd på brickan och gick till ett ledigt bord. Vid bordet öppnade Hans plastburken – långsamt – petade över salladen på tallriken och lät gaffeln glida runt bland salladsbladen och försökte att hålla blicken stilla och inte snegla på det andra gästernas tallrikar. De ljusblå ögonen var en aning rödkantade. Mungiporna försökte Hans dra upp till ett leende. Det blev ett lite snett, sorgset leende. Han funderade en stund om han skulle hälla över den nyttiga dressingen eller inte. Titta de frågande på mig och blicken sa: ”Hur kan du som brukar säga att du tycker om mig plåga mig så här”.
Kanske var det ingen bra ide att äta här i dag? Det är synd om Hans.
Lämna ett svar