Ringde till läkaren för att få en tid. Svaret blev ungefär så här: Kom tillbaka när du blir sjukare!
Kanske inte med just de orden men sjuksystern sa att jag troligen har fått influensan och bara genom att jag talade om att jag hostat i två veckor. Det är inte var så mycket att göra åt utan om jag fick feber igen så skulle jag ringa. Jaha, så nu sitter jag här med en hosta som inte vill ge med sig och dessutom ögoninflammation. Mår inget vidare. Dessutom är det svårt att gå med en febertermometer i rumpan hela tiden så om jag har får feber igen så måste det bli hög feber direkt för det här lilla som jag har nu så där 2 – 6 tiodelars förhöjning räknas säkert inte. Känner som om jag har minst 40 graders feber och dessutom en hel öken i ögonen. Dessutom ser jag ut som (ursäkta uttrycket) ett ”hönsarsel” runt ögonen säger Hans. Jenny sa att min fina färg på ögonen syntes så tydligt eftersom den färgen stod sig så bra mot de röda ögonvitorna.
Ni förstår säkert att jag går med solglasögon i mataffären. Ser visserligen lite underligt ut för det är inte ens soligt ute och definitivt inte inne i affären. Men jag står inte ut med de andra kundernas förskräckta ansiktsuttryck när de ser mig. Bättre att de stirrar på solglasögonen och skakar på huvudet än att jag ser hur de blir lätt illamående och snabbt vänder bort blicken för att slippa se eländet.
Köpte ett gäng semlor och tog en förmiddagsfika hos Jenny, Wilton och Harry. Harry mötte oss innanför det stora fönstret i hallen och så helt lycklig ut när han såg oss komma. När vi kom in så sprang han mot oss, kramade knäna och sträckte upp armarna och säger; Pappa eller om det är lampa, vet inte så noga bara han blir glad och att han gillar pappa eller om han menar lampa.
Jag har alltid kämpat med alla mina barnbarn att få dem att säga ”Lampa” som bland de första ord för det sa Richard – efter titta, mamma och pappa förstås. Jag har lyckats bra med alla utom Wilton för hans första ord var ”Klocka”. När jag tänker efter så kommer jag ihåg hur min mamma tog upp Richard på armen när han var liten och pekade på lampan och sa: Lampa. Kanske är det det minnet som gör att jag fortsätter men en dåres envishet att upprepa Lampa, lampa, lampa i mina barnbarns öron? Säger man inte att med tiden blir man väldigt lik sina egna föräldrar.
Wilton satt i soffan och blev lika glad han. Vi fikade och lekte en stund i barnens rum och när vi gick så sa Wilton ”Skönt nu blir det lite lugn och ro”. Det är också en fin komplimang att han tycker att det är lite fart på pensionärerna.
Lämna ett svar