I går så visade Wilton mormor att det kommit en vårblomma på gaveln av huset. En ensam skir blå krokus. Det var den första och i dag har det slagit ut en krokus till alldeles bredvid den första. Wilton och mormor beundrade den första och kände att nu börjar det. Trots kalla vindar och snöfläckar så stod våren där och väntade vid knuten.
Vad är egentligen vår? För mig är det ljuset. Jag känner riktigt hur glädjen sprider sig i kroppen när ljuset träffar ögat.
I dag skiner solen genom ett tunt slöjmoln så det är inte så varmt som i går. Vinden biter till i kinden när den kommer åt. Men under filten och i solstolen gick det att sitta en liten stund.
Nu på förmiddagen har vi gått en liten runda. Nya Tylösandsvägen ner till Sandhamnsvägen, mot havet, en liten bit på stranden och genom skogen hem. Havet bara glittrade och blänkte och en liten bit från vågkanten låg det drivor av is. Såg ut som skummet som stormarna piskar upp fast i dag var det isvallar. Då kom jag att tänka på den lilla blå blomman vid husgaveln, det känns ändå som om våren närmar sig i alla fall, trots is och kalla vindar. Långt kvar – men i alla fall.
Lämna ett svar