Morgon dag 48. I går kom det några nya gäster till hotellet ska bli kul och se vilka de är. Dessutom kommer vädret att ändras. Regn i sikte men inte förrän på tisdag. Snacka om regna tårar när vi åker hem – hela Nerja sörjer. Den lilla mannen i rullstolen i Maro som vi brukar hälsa på och som ger oss längre och längre hälsningsfraser för varje dag, kommer säkert att speja neråt baken för att se om de två turisterna kommer stånkande.
Sista loppisen på marknadsplatsen. Loppis är mycket roligare eftersom man aldrig vet vad som säljs som på marknaden med nya saker. En av gästerna visade stolt upp sitt fynd – två ljusstakar och en annan hade köpt kläder. Har man bara rätt storlek så finns det hur mycket begagnade kläder som helst allt från en till två euro styck. Undrar bara varifrån de får kläderna? Har inte sett en enda insamlingslåda.
På tal om konstigheter så finns det ett antal tiggare. Vi har varit här i så många dagar så vi har sett saker som återkommer. Bland annat de här stackars människorna. En man som för övrigt är nästan svart i ansiktet då han i sin berusning oftast somnar i solen. Honom hittar vi lite överallt i Nerja. Ibland vid en husvägg (i solen) med två tetrapack vin bredvid sig eller dörröppningen på gaveln tillkyrkan. Där han samlar in pengarna till vinet. I går när vi gick förbi honom där vid kyrkan hade han nog fått in mycket pengar (många turister ) för han var ganska ostadig och vinglade rejält. En förbi passerande sparkade med flit till hans skål med småslantar så att skålen for skramlande i väg och pengarna spreds på kyrkbacken. Då sved det lite i hjärtat när han raglande gick omkring för att samla ihop sina slantar. Den här mannen är det nog kört för.
Annat är det med de unga pojkarna som sitter utanför de stora butikerna. De ser friska och starka ut (fast det vet ju inte jag) så att det är svårt att ge några pengar. Det finns säkert många som gör det för de ser ganska välmående ut, Vi försöker höra oss för om hur det egentligen ser ut i landet men ingen av de turister vi talat med vet mer än vi. Arbetslöshet, låga pensioner och kanske ett socialnät fullt av hål, eller?
Tiggare och gatumusikanter får gå in på restaurangerna och tigga och spela vilket inte är så vanligt. Men ingen är påstridig utan går vidare som jag skakar på huvudet.
En annan märklig sak är att det är alltid realisation i turistbutikerna. 20%, 40% , 50% och ibland upp till 70% rabatt. Är det underligt att turisterna handlar? Nu är det nog tyvärr så att det aldrig har funnits ett ordinarie pris. Men vi vill tydligen bli lurade.
Hans och jag blir säkert det hela tiden. Om inte annat så när vi äter mat på restaurangerna. För oftast ingår allt till och med hela flaskor vin till ett mycket lågt pris och nästa gång får vi betala extra för brödet till maten. Det ska bli skönt att komma hem och kunna klaga på svenska. Här får vi rycka på axlarna, slänga kvittot (om vi fått något) i papperskorgen och glömma.
Som Hans säger -”Det är ju bara pengar.
Lämna ett svar