Som jag har berättat tidigare så är kyrkogårdarna lite annorlunda här. Istället för gravar på marken eller smala murar där vi placerar urnorna så fanns på kyrkogården i Nerja höga, breda murar. Murarna var så breda så att en kista passade på längden, bredden och höjden. Höjden på murar var 4 -5 meter så fyra utrymmen ovanpå varandra fick plats. De som ville dekorera sina gravar som låg en bit upp fick stå på en stege för att kunna göra det.
En gäst på hotellet hade besökt kyrkogården och då hon talar spanska så så började hon prata med en man som klippte häcken på kyrkogården. Han berättade att hela kistan lades in i hålet i muren. En större kista för vuxna och en mindre för barn. Hålet murades igen och en marmor- eller stenplatta med namn, årtal och ibland en vacker vers sattes för öppningen. Plattan dekorerades med konstgjorda blommor. Hela murarna bara översvämmades av plast- och pappersblommor. Jag förstår att konstgjorda blommor är mest praktiskt för jag kan inte se hur de små gummorna ska stå på en stege för att byta till färska blommor var och varannan dag. Förresten i hettan på sommaren så vissnar blommorna säkert på en timme.
Mannen berättade att vart tredje år måste släktingarna eller den som ansvarade för graven godkänna och betala för ytterliga tre år. Var det ingen som gjorde det så skulle ärendet dras genom en lång process och till sist när ingen ville betala så öppnades graven, kistan togs ut och allt lades i en stor gemensam grav (massgrav). Hålet i muren var klar för en ny kista. Att resterna av kistan och personen lades i en allmän grav är egentligen väldigt praktiskt för att då var personen ändå glömd för att det fanns inga släktingar som brydde sig längre.
Undrar hur länge de svenskar som låg begravda på kyrkogården kommer att finnas kvar?
Lämna ett svar