Motril

Jag har sett skylten till Motril och trott att det betydde motorväg och inte en ort en timmes väg väster om Nerja. Jag har aldrig påstått att jag kan spanska, så det är väl förlåtet.

Klev på bussen lite efter klockan tolv och tog en bra fönsterplats. Sen bar det iväg. Upp mot Maro, ut på motorvägen och vidare mot Motril. Bussen svängde av den stora vägen och ner till några småbyar. Att bussen kunde ta sig fram var en gåta. Husen, gatorna och allt omkring har byggts långt, långt innan bussar ens var påtänkta. Att bussen över huvudtaget kunde köra ner till hållplatserna i byarna var helt otroligt. Varje gathörn var för smalt och bussen måste långt ut och skära kurvorna så att inte ens en cykel kunde få plats mellan husväggen och bussen – det var inte en gång utan i varje sväng. Till och med på stora vägarna var kurvorna så tvära att bussen körde över i den mötande körbanan. Jag satt och höll andan nästan hela tiden.

Landskapet som susade förbi bussfönstret påminner väldigt mycket om det på franska Rivieran. Torrt, stenigt och höga berg. En bit uppåt kusten såg vi flera höga bergstoppar men snö. Det var Sierra Nevada massivet. Allt var så otroligt vackert med klarblå himmel, berg som skiftade i allt från grått till rött, vita hus, gröna odlingar och så snötopparna i bakgrunden.  Vi satt på bergssidan när vi åkte till Motril och på havssiden när vi åkte hem.

Sierra Nevadas snöklädda toppar.

På hemvägen låg solen lågt och färgade horisonten röd. Ravinerna hamnade i skuggan. Belysningen tändes på gatorna och liknande pärlband och i husen tändes en och annan lampa. Havet beredde ut sig som en mörkblå sidenduk. Siluetterna av husen mot kvällshimlen var magisk. Kunde inte ta något kort från bussen. Det här är en stämningsbild som kan ge en känsla av hur det såg ut. Bilden är tagen från en restaurang där vi väntade in solnedgången en kväll i Nerja.

I staden Motril fick vi uppleva en äkta spansk stad. Där spanjorerna levde, bodde och arbetade. Inte så många turister – egentligen inte några alls. Butiker och restauranger erbjöd varor och tjänster till stadens invånare och fjäskade inte för oss turister. Det fanns en turistbyrå, (som vi hittade efter mycket sökande) en vacker park och några restauranger som låg lite ”turistaktigt” till.

Men när vi hade ätit en enorm lunch med tapas, vin och en öl, sallad och soppa, mix tallrik besående av stekt potatis, stekt ägg, biff, kyckling och fläskkotlett och kaffe till dessert (fick inte ner något annat) och betalade 20 euro ( ca185 kr) så tog vi tillbaka turiststämpeln.

Tyvärr så stängde hela staden för siesta mellan klockan två till fem och staden somnade in. Det blev tyst och stilla. Bakom nerdragna persienner och stängda dörrar slumrade alla. Det var så lugnt och jämfört med en stilla sommarsöndag hemma i Halmstad så är den rena rusningen – Clas Olsson är ju i alla fall öppet – här är allt stängt.

B bjöd på något att dricka och en tapas senare på eftermiddagen (efter klockan fem). Vi gick in på en riktig kvarterskorg där gubbarna sitter och umgås över en öl. Personalen sopade av smulorna från den nötta rödrutiga, plastduken, flyttade plastbordet och plaststolarna en liten bit från gubbarna och dukade fram vår beställning.

Plötsligt kommer en gumma ut från rummet bakom disken och under armen har hon två benproteser med svarta knästrumpor och svarta herrskor. Hon gick frejdigt förbi oss och försökte inte för en sekund dölja det hon bar på. Vi kippade efter andan men ingen annan i lokalen höjde ens på ögonbrynen.