Det blev ingen sval dag. Blev en väldigt varm dag med ganska kraftig vind som inte alls var obehaglig utan tvärt om den var väldigt svalkande när solen hettat upp kinden. Letade efter Christina och Hans Wahlgrens hus i dag igen men vi hittade det inte trots att vi vet (nästan) exakt var det ligger. Området är väldigt spanskt men med modern arkitektur. Vi vet att det första huset byggdes 1976. K. köpte ett av de första. Då förstår jag att den spanska stilen har tagits tillvara. Att vi inte hittar huset vi letar efter kan bero på att det inte finns något namn utsatt. Kanske för att vi nyfikna turister inte ska springa runt och snoka.
Vi gav upp och fortsatte genom olivlunden till den gamla ruinen efter sockerbruket som när det inte bar sig blev spritfabrik och där med klarade sig ett par år till. När den stora anläggningen ännu var sockerbruk så byggdes det stora akvedukter som transporterade vattnet till fabriken. Jag kan verkligen se storheten när jag går bland de stora ruinerna. Kraftiga murar, vackert dekorerade fönsterkarmar. Stora murade kanalen förde vattnet från akvedukterna till en enorm oval och vackert dekorerad damm framför huset. Det måste ha varit en mycket ståtligt byggnadsverk när det begav sig.
Väl framme i Maro fick vi för oss att besöka en liten lokal krog som låg inklämd mellan de vita husen och inte hade, hör och häpna, havsutsikt. Vi ville ha kaffe men det fanns inte så det fick bli en smörgås med torkad skinka och två gals öl. Jag gillar inte öl så ett litet glas fick slinka ner.
Problemet förutom att vi satt och såg rakt in i en vit vägg var att det inte kom något vatten ut kranen på toaletten så jag fick gå ut därifrån med händerna kladdiga av flytande tvål. Jag påpekade att det var fel på vattnet. mannen bakom disken lade huvudet på sned och log lite urskuldande – ”Tyvärr vattnet är avstängt”. Jaha, det var bara att försöka torka bort tvålen från händerna med lite öl på en servett som dessutom kändes som om den var gjord att plast. Gick med andra ord inte så bra.
Så hal av tvål om händerna haffade jag smörgåsen och ölglaset. Jag var tvungen att slå bort tanken på att servitören inte heller hade kunnat tvätta sina händer innan han gjorde mackan. När vi ätit och druckit så kom servitören ut och meddelade överlycklig att nu hade vattnet kommit tillbaka. Så dags då.
Vi har köpt bussbiljetter till Motril som ligger åt helt motsatt håll till Malaga. Tog med mig B till busstationen då hon är en hejare på spanska och hjälpte verkligen till. Förutom att det alltid är en jättekö till biljettkiosken så är den konstruerad så att längst ner på glasrutan finns en liten, liten lucka där pengar och biljetter byter ägare. Där ska man, dubbelvikt framför kiosken, försöka få en biljett och inte nog med att man ska tala om vart man ska åka utan man måste veta klockslaget när man ska åka och dessutom exakt när man ska tillbaka så det är ganska nervöst och stressigt framför lucka och i dag blev det ännu värre för datan strejkade. -”Vänta i tio minuter”, sa mannen i kiosken. Vi stod kvar medan kön växte. Efter ca fem minuter såg vi en hand i luckan som vinkade fram oss först förbi alla andra. Vi hade ju som goda svenskar hamnat långt bak i kön.
Efter en ordväxling mellan B och biljettförsäljaren fick vi våra fyra biljetter, Åker kl 12.10 och kommer tillbaka kl. 18.45.
Hoppsan, här ligger en kaka med mandel och bränt socker på min kudde. Hur har den hamnat där?
Lämna ett svar