Var lite trög i morse. Ville inte gå upp utan bara vända mig om i sängen och sova vidar. Men frukosten kallar och den vill jag inte missa.
Femton personer var vi på festen i går. På borden var massor med karameller i glanspapper utspridda. Det stod ljus på borden samt kakor, nötter och snacks i alla de former. Det var bara att ställa sig i baren och beställa något att dricka. Det låg feststämning i luften och jag tyckte att det såg ut som om alla hade klätt upp sig en aning. En snygg schal, halsband, lite rouge på kinderna och killarna hade strukna skjortor. Strukna skjortor är lyx. Oftast blir det tvätta, torka och ta på! Stryka är något som vi struntar i – skynklorna matchar rynkorna – som vi brukar säga här i Nerja. Det var verkligen en trevlig kväll. Alla tyckte att det var de bästa låtarna som vann även om det inte var exakt den musik som vi brukar lyssna på.
Men nu ska jag berätta en historia som vi hörde i går. Skröna eller sanning? Det vet vi inte men historien är bra. Vägen upp till den lilla byn Frigilina går, som jag tidigare berättat, i en mycket djup ravin. När vi kom fram till byn så stretade vi oss upp för ravinens sidor och lämnade den. Ravinen fortsätter långt upp i bergen. Nära byn och Nerja finns ett antal väldigt krävande vandringsleder. Lederna är ganska otillgängliga och besöks inte så ofta.
Historien handlar om en kvinna som vandrade på en av lederna, stigen gav vika och hon föll ner i den djupa ravinen. Hon klarade sig från skador och som van vandrare så hade hon telefon och en liten ryggsäck med vatten och några smörgåsar. Ve och fasa telefonen hade ingen teckning så där stod hon nere på botten och kunde inte ringa för att be om hjälp. Det var omöjligt att ringa efter hjälp eftersom kommunikationen inte fungerade och det gick inte att ta sig upp längst sidorna från ravinens botten då bergssidorna var lodräta och så porösa så de föll sönder i sand och småsten när hon försökte klättra.
Föst kände hon sig ganska lugn då hon hade förnödenheter för dagen och det skulle säkert komma någon som hörde hennes rop. Hon var ju ganska nära Frigiliana. Men ingen kom och ingen hörde henne. Timmarna gick, dagarna gick och till och med veckorna. I Nerja satte sökningen i gång efter henne redan på kvällen samma dag som hon föll i ravinen.
Man undrade varför hon inte kom tillbaka från sin vandring? Alla blev oroliga när de inte hittade henne och eftersom dagarna gick så började alla misströsta. Det finns nog ingen som klarar så lång tid ute i vildmarken bland de höga bergen. Sökandet avtog alltmer och man förberedde sig på att finna kvinnan död.
Tills en dag då någon hörde rop från botten på en ravin och såg den försvunna kvinnan stå där nere. Alla blev glada och tyckte att det var ett under att hon levde. Hon hade ju varit försvunnen i nästan en månad och hon var inte död som man befarat och dessutom såg hon förvånansvärd fräsch ut. Vad hade hon levt av? Vatten rann säkert från ravinens sidor men mat?
Polisen lade sina pannor i djupa veck. Det var något som inte stämde. Då kröp det fram. Hon hade träffat en tjusig spanjor och helt enkelt flyttat in till honom i hans lilla vita hus högt uppe i bergen. Där levde de säkert i sus och dus tills de vaknade upp ur kärleksruset och för att klara sig ur knipan så hittade kvinnan på historien med fallet i ravinen. Tänk vad kärleken kan ställa till med.
Vad som hände sedan vet vi inte riktigt. Kanske sitter kvinnan i ett vitt litet hus och tittar ut över bergssidorna med sin nya kärlek eller också gick hon hem till sitt gamla hus och sitter och tittar ut genom de fönstren?
I alla fall blev invånarna i Nerja så ilskna så att de tvingade den återfunna kvinnan att betala, om inte allt, så en del av kostnaderna för sökningen efter henne. De pengarna skänktes sedan till musikskolan. Troligen fick vi både se och höra de nya instrumenten vid trettondagsparaden som vi såg här i Nerja.
Så nu vågar varken Hans eller jag gå på någon vandingsled. Tänk om vi ramlar ner?
Lämna ett svar