Frigiliana

Sitter i sängen alldeles mörbultat. Vilken dag! Var inte riktigt säker på hur vi skulle gå i ravinen upp till Frigiliana men vi visste var vi skulle starta. Började gå den knaggliga, svagt stigande vägen. Väg och väg snarare en stig och en flodbotten som blivit framkomlig på grund av det kör en och annan bil till trädgårdsanläggningarna.

Vägen upp till byn var på vissa ställen en bred bäck där vi fick hoppa från sten till sten för att ta oss fram. Men det värsta var när vi stod nere i ravinens botten och såg byn högt uppe på toppen av ravinsidan. Rakt upp gick en cementerad väg. Vägen var så brant att måste räfflas för att bilarna skulle få fäste. Jag fick gå framåtlutad och med små steg för att över huvud taget kunna ta mig upp. I varje krök fick jag stanna för att hämta andan och få ner pulsen. Jag blev glad när jag upptäckte att det tog inte så lång tid att hämta sig. Men det var många krökar. Väl uppe visar det sig att det är en bit till genom den nya byn för att ta sig till den gamla delen. Pust, uppför. uppfår och åter uppför.

När vi staplat oss upp den sista biten sa Han -” Jag går rakt ut i vägen så får jag i alla fall åka ambulans och behöver inte gå”. Benen var som gummi och musklerna skrek efter nåd

Nu går Hans nerför en brant gata. Jag väser mellan tänderna att jag vägrar att gå nerför för det innebär att jag ska gå uppför igen! Hans går och jag måste ju följs med. Bakom kröken ser jag det gamla busstorget och känner hur krafterna kommer tillbaka.

Tittar på Hans och ser hur hans t-shirt är alldeles blöt och det lilla hår han har kvar efter att jag klippt honom är fullt av glittrande svettdroppar. -”Orkar du mer”, frågar jag? – ”Ok”, säger han och vi börjar stigningen uppför de branta trapporna i byn. Uppåt, uppåt igen. Jag ser hur Hans tappar orken och börjar mana på med -”Nu är vi snart framme”. Fast inte har en aning var restaurangen ligger som jag vill att vi ska till. Tur som en tok. Det första matstället är det rätta.

Vi går in och slår oss ner på den underbara terrassen. Beställer varma bröd och olivolja att dopp brödet i därefter tar vi öl, vitt vin, lagsagne och en sallad. Efter maten och pausen går vi ner till busshållplatsen för att ta oss hemmåt.  Men nu är vi så stärkta av mat, öl och vin att vi bestämmer oss att gå hem också. Det är ju bara nerför!

Har ni gått nerför en backe som lutar så brant neråt att det känns som man ska ramla framåt? Det har vi gjort nu. Små tomtesteg och sakta tar vi oss ner till botten av ravinen. Sedan vinglar och stapplar vi oss hemåt.

Sätter oss en stund på apelsintorget. Går hem och tar oss upp på taket med en kopp kaffe och ett kex. Orkar inte ens tänka på träningsvärken som vi kommer att få i morgon.

Vi har gått en och en halv mil. Egentligen inte så långt vi är ju vanan att gå men i den här terrängen så tar de på krafterna. Det tog två timmar upp till Frigiliana och en och halv timme tillbaka. Att det tog kortare tid att ta sig hem betyder nerförsbacke, medvind och hemlängtan.