Redan klockan halv åtta var bilen packad och klar. Regnet småskvätte på vindrutan och i stora sjok kom dimman svepande. Vid ett tillfälle, ungefär i jämnhöjd med Ängelholm, glimtade solen fram och då tog jag snabbt på mig solglasögonen för att ca. 15 sekunder senare stoppa tillbaka dem i fodralet. Inte nog med att det var blött och dimmigt det var dessutom väldigt kallt – knappt 10 grader. Såg inte ut att bli bättre på hela resan ända ner till Bremen.
Hade tänkt ta vägen genom Danmark och ner till Bremen. En resa på ca 75 mil. Hade beställt ett enkelt hotellrum några mil utanför Bremen då vi inte skulle komma fram särskilt tidigt och då inte behövde varesig restaurang eller annan skojighet.
Men när vi väl satt i bilen så tänkte vi om. Ska vi ändå inte ta färjan från Rödby till Puttgarden? Visserligen hade vi åkt den måååååååånga gånger men den var ju ända ganska smidig. Äta något på båten och dessutom får vi stäcka på benen. Sagt och gjort. Mot Rödby. Lika skvättigt och dimmigt som tidigare och inte mer än drygt 10 grader. Tänk positiv! Vårblomningen stannar upp så att inte allt kommer på en gång. Några hade tyvärr redan blommat över men frukträden stod i sin skiraste blomning – nästan bara rosa knoppar. Syrener och hägg blommade som vackrast. Hade bara att önska lite sol.
Allt det här gjorde att beslutet att ta ett enklare hotellrum nu blev lite konstigt. Vi var framme i Bremen redan klockan halv fem eftersom resa nu hade blivit ca 20 mil kortare. GPS:n visar oss direkt till adressen. Precis utanför hotellet, som förresten är en helt vanlig villa med en stor veranda, är gatan avstängt med flera rör typ som brukar placeras på cykelbanor för att inte bilarna ska kunna åka där. Här hade man stängt av hela gatan med ett tiotal järnrör. Rakt över.
Lite förvånade stannar vi bilen och i samma ögonblick ser vi en liten gubbe resa sig på verandan och stirra på oss. För att inte bli sittande och se ut som två virriga turister hoppade jag ut ur bilen och stegar fram till gubben. Hälsar, talar om vad jag heter och att vi har beställt rum en natt. Jag frågar också var vi kan parkera bilen? Gubben stirrar på mig som om jag kom från yttre rymden. Börjar bli lite genant. Gubben kanske är en gäst? Men så plötsligt börja gestikulera och svänga med armarna för att markera att vi ska vända bilen och ställa oss precis utanför hotellet. Inte ett ljud. Är han stum? Gubben går in och jag efter. Han lägger upp en räkning med vårt namn på disken. Fortfarande inte ett ord. Hans viskar – Han kanske inte kan tala?
Jag frågar om han vill att vi ska betala nu? Nej, nej slår han med båda armarna men säger inte ett ljud. – Betalar vi i morgon, undrar jag? Gubben nickar. Får en nyckel och jag pekar inåt hotellet eftersom det tydligen är teckenspråk som gäller, om det är dit vi ska gå? Då reser sig mannen upp och går fram till en trappa och pekar upp för den. Fortfarande inte ett ljud. Hans har nog rätt mannen är stum.
Vi går upp för en brant, smal trappa in i en mörk hall. Öppnar dörren och möts av ett litet rum med två sängar och klädskåp, skrivbord och en stol. Rakt fram ligger badrummet. Utanför rummet till vänster ligger en stor veranda. Vi öppnar dörren dit och får se ett rum med två sängar, två svarta skinnsoffor, blå och vita gardiner. Plastmatta på golvet och väggar som är lappade med överblivna bitar av masonit målade i brunt för att likna ädelträ. Hade kanske sett bra ut om de limmade skarvarna i kletats ut i smetiga ränder. Ska jag klaga mer så bor vi vid flygplatsen och rakt över oss vrålar planen på väg upp eller ner, Järnvägen går också en bit utanför hotellrummet men det gör inget för att tågljudet dränks direkt i larmet från flygplanen. Men vad får man för 59€, inklusive frukost, fri parkering och fri Wi-Fi?
Gubben är inte stum. Han sa sitt första och kanske enda ord när jag frågade om han ville rita in var hotellet låg på kartan innan vi gick ut i byn? Han hittade inte hotelladressen på kartan och efter att han letat en lång stund vänder han sig hastigt mot mig och pekar med hela armen och handen åt ett håll och säger ”altstadt”.
Lämna ett svar