Började väldigt bra med ”rallykalle” vid ratten. Mil efter mil rasslar till under bildäcken. Lite regn till att börja med med sedan sprack himlen upp och solen strålade.
Utefter bergssidorna trängdes mängder med vinrankor. Dalen mellan alperna är tydligen väldigt bördig för i strama rader står fruktträd efter fruktträd. Inte en enda fläck av bergssidorna eller marken i dalen var outnyttjad. Vinrankorna utefter bergssidorna i terass efter terass kan omöjligt bearbetas med maskiner. Det är så brant att bara människor som kravlar på alla fyra kan arbeta och sköta om rankorna.
Vi börjar närma oss Frankfurt. Då strular trafiken. Långa stinkande köer i fyrdubbla led. Trötta chaufförer som sitter och halvsover bakom ratten. Jag servar min chaufför med att som går att stoppa i munnen, från frukt, vatten, tuggummi och salmiak-tabletter. Hans nekar till mörk choklad och chips. Trycker i mig det själv. Lite får man offra. Vi lyssnar på ljudböcker – inte så bra – är lätt att somna, vilket inte får ske.
Kör hela repertoaren med gamla CD-skivor. Här lyssnar vi på klassiskt, visor, Tommy Körberg, och ”frälsis-inspelningen” som var populär för många år sedan. Inspelad av gamla kändisar som sjunger religösa sånger och psalmer. Väldigt medryckande och lättsjunget.
”Haaaaan har öppnat pärleporten så att jag kan komma in…, ekar i kön, ut genom vårt öppna fönster. Undrar var våra köande medtrafikanter tänker om detta?
Vi kryper fram timme efter timme. GPS:n berättar att det är stopp längre fram och undrar om vi vill köra en omväg för att slippa kön? Det upprepas gång efter gång. Vi sitter envist kvar i köerna. Klockan är ju bara två på eftermiddagen och vi beräknar komma fram vid fyratiden och om det skulle ta en timme längre så är inte det hela världen. Vi segar oss fram. Ibland blir det en liten ljusning och vi rullar några kilometer för att åter stanna. Det går inte att ha fläkten på för avgaserna från alla bilar runt omkring oss vräker in.
När vi närmar oss avfarten till Marburg så tränger vi oss genom raddan av stillastående och sakta rullande bilar och långtradare för att upptäcka att den var avstängd. Hjälp, vad gör vi nu? Vi hittar ju inte här och mörkret börjar lägga sig. Svänger av vid nästa avfart. Vi och tusen andra som också skulle ha åkt av vägen tidigare – den som var avstängd.
Efter en stund accepterar vi att GPS:n vill lotsa oss via en smitväg. Vilken miss. I två timmar sitter i en stillastående stinkande kö. Nu hjälper inte lock och pock utan nu får jag komma med glada tillrop och sjunga lite. Vi svängde av innan vi fick veta varför vi blivit stående så länge. Undrar varför?
Vid halv åtta landar vi utanför hotellet. Stängt. Både hotellen och restaurangen. Och jag som lovat Hans en Pizza. Går fram till hotellets entre. Låst. Kommer ihåg senast när vi hamnade utanför en låst hotelldörr då fanns det en ringklocka. Trycker och trycker då den som sitter utanför dörren. Inget händer. Tar upp telefonen för att ringa. Då kommer en taxi och en herre kliver ut. Han tar fram ett par nycklar och öppnar dörren. Han bor tydligen på hotellet. ”Ring det här numret, säger han och pekar på en skylt på dörren. ”Jag kan ingen tyska tyvärr, säger jag. ”Ge mig telefonen så ringer jag, svarar han. Sagt och gjort. Han ringer, tar fram våra nycklar ur en brevlåda och överlämnar också ett fat med smörgåsar till oss. Vi tackar översvallande.
Släpar vårt bagage två långa, vindlande, smala trappor upp till översta våningen för att hitta ett fint hotellrum – UTAN TOA OCH BADRUM. Finns i hallen utanför. Skulle aldrig i hela mitt liv beställt hotellrum utan badrum! Ingen reception att klaga hos heller. Kommer att se lite kul ut när jag i morgon smyger mig ut till toa och badrum iförd en lila fuskpäls.
Ligger lite godis på kudden. Tröstar oss med det.
Lämna ett svar