Vi har inte haft någon tur med hotellen hittills. I går i Schweiz skulle vi bo i en fin skidort med vackra berg, djupa dalar och framför allt vackra hus. Tyvärr hade vi otur med adressen på GPS:n. Det gick inte att få in gatunamnet! Hur vi än försökte och hur vi än trixade så gick det inte. ”Vi tar en gata i närheten, bestämde vi. Ja, det gick ju bra att komma fram till den adressen men sedan då?
Byn var en riktig idyll vid rätt tillfälle. De vackra typiska husen i sten och trä såg ut som på ett vykort – om det ändå varit ljust. Regnet öser ner och det är kolsvart. Gatorna vår som gångstigar med berg på ena sidan och stup på den andra. Några gator i Crans Montana är avstängda eller enkelriktade. Gatubelysningen blänkte i regnpölarna.
Tänk er att inte ens ha känslan åt vilket väderstreck som man hade näsan mot? Efter andlöst letande så såg vi en hotellskylt och jag bestämde mig för att gå in där och fråga efter vägen. Går uppför en trappa med kapuschongen uppdragen i skydd för regnet. Tar tag i dörren, den är inte låst med någon idiot stället ett stort bord innanför för att markera att hotellet var stängt!
Går ut på gatan igen. Ser en restaurang som är öppen. Går in och frågar på engelska om någon kan hjälpa oss med adressen till vårt hotell? En vänlig man kommer fram och slår in adressen, som jag visar honom, på sin telefon. (Förbaskat också att jag inte tänkte på att lära mig det? Men nu finns det inte tid för att gå i den skolan).
Allt är blött. Min telefon som jag har i handen med alla bokningsuppgifter är blöt och jag torkar av glaset med handen. Vad händer då? D-a touchknappar.
Mannen berättar att hotellet ligger långt bort minst en halvtimmesväg och att det är mörkt och regnar. (Som om jag inte visste det)? ”Ta en taxi, sa han!
In i bilen och och iväg i riktningen som han visade mig. Rakt fram, förbi en sjö, sedan runt avspärrningarna som vi körde in i förra gången vi passerade den här gatan, genom rondellen, rakt fram och vänta lite. ”Kör in på den där parkeringen där framme så får jag scrolla lite på kartan”, sa jag.
Och sedan skrek jag, ”Vi är framme det är ju hotellet som vi stannat vid! Jag känner igen restaurangnamnet på huset”. ”Äh, säger Hans, gå in du och fråga, jag sitter kvar i bilen”. Går in på restaurangen och frågar om det är här vi har bokat rum? Absolut och här kan ni äta i kväll om ni vill säger mannen i baren. Sedan går han ut i regnet, hämtar in Hans och våra väskor, bär upp dem på rummet, tänder lämpor och sätter på värmen. Vi installerar oss och sedan äter vi en underbar Libanesisk middag. Det godaste vi ätit på länge.
Rummet är typiskt rum på en skidort men istället för snö så öser regnet ner från taket in på vår lilla balkong. Utsikten vore vidunderlig om det inte var för alla låga moln som sveper ner från alperna. Somnar sött och drömmer och den vindlande nerfaret utefter bergen – i dagsljus.
Lämna ett svar