Naturreservatet

Första besöket var naturreservatet. Underbart. Här var det exakt som i en turistbroschyr allt stämde. Regnskogsdjungel, vit sandstrand och en djupblått hav.

Skulle vi orka oss upp till Fyren? Brant backe upp. Vi får klättra lite. Finns ingen direkt väg utan bara en stig. Undrar hur det fått upp fyren? Jaha, då försöker vi då. Men var i helsike går man upp? Vi går in i parken och försöker hitta vägen upp. Finns ingen utan vi hamnar på den fina sandstranden.

Där det finns stora skyltar som varnar Jellyfisch. Om man blir stungen av de långa tentaklerna så måste man genast söka hjälp. Personalen i parken tar hand om en oss och ser till att om det behövs, vi kommer till en läkare. Det enda vi skulle göra tills vi får hjälp är att skölja med havsvatten och – om vi kunde tyda det rätt – skrapa med tex ett kontokort för att få bort taggarna—INGET ANNAT. Där försvann lusten att bada.

Det går en naturstig runt parken på två kilometer som vi tänkt att gå men då ser vi den branta trappan som varna för att det är slipprigt och sedan skylten där det står att det tar minst två timmar att gå runt på stigen. Två timmar för att gå två kilometer? Det är minst trettio grader varmt och vi känner att vi sparar nog den turen tills nästa gång vi är här och dessutom sitter chauffören i bilen och väntar. Han sa att han skulle ta en liten tupplur när vi var i parken.

Sedan kom det andra dråpslaget – aporna. De små söta som sprang omkring, klättrade upp i träden och hoppade ner i vattnet. Lekte och såg allmänt gulliga ut. De var väldigt tama och om de satt på stigen där vi gick så flyttade de sig inte en millimeter utan stirrade lite slött och tänkte säkert att: ”Vi var här först”.

De såg ganska fridfulla ut men jag hade lämnat min ryggsäck i bilen för det varnades överallt om att se upp för aporna om du har något ätbart med dig. Vi hade lärt oss från tidigare resor att inte fresta de små liven. Men alla andra som besökte parken hade inte samma erfarenhet utan bar runt på matsäck och frukt i öppna tygväskor. Väskor som inte ens gick att stänga. Rop från stranden, en väldigt rädd familj som glodde på en apa som snott deras röda tygkasse och slet den i småbitar för att komma åt innehållet.

En stund senare lite längre bort på stranden försökte en apa att sno en grön väska som hade dragkedja men den var inte stängd, medan ägarinnan försökte mota bort apan. Apan fortsatte att rota i väskan och slängde ut allt som fanns i den utan att bry sig om hennes fy-rop och skrämselslag i luften.

Då vaknade gentlemannen i Hans och han gick med bestämda steg och kepsen i hand mot apan slog med kepsen och skrek ett djungelvrål. Apan lyfte armen och gjorde detsamma mot Hans. Hans tog sats igen skrek och viftade med kepsen: Då tog apin ett par steg mot Hans visade sändarna och morrade!!! Hans retirerade. Lite läskigt vem vill bli biten eller klöst av apa när det är trettiogarder varmt och det minst tio år sedan vi tog stelkrampssprutan?

Den parken var inte speciellt människovänlig men som apan tänkt på stigen ”Vi var här först”.

Vi gick mot parkeringen och vår bil för att besöka nästa mål som var den fina utsikten.