Från Peschiera Del Garda till Innsbruck i Österrike är det bara 24 mil men vilka mil. Motorvägen går genom breda dalgångar där bergssidorna är täckta av vinrankor och stora vingårdar. Vägen går också genom trådsmala dalgångar där bergsbranterna ser ut att falla över oss. Solen nådde knappt ner till dalgången, men där den gjorde det så kläddes de smaragdgröna bergssidor med små byar. Det var så brant så tanken hisnade när insåg att varenda sten och pryl hade burits upp till de gamla borgarna och slottsbyggnaderna någon gång under den tiden då det inte fanns bilar eller lyftkranar. Det är också svårt att förstå hur man i dag kan skörda druvorna som klänger på de ”stupbranta” sluttningarna.
Tyckte att det var väl många kyrkor för varenda by med självaktning har tydligen en egen kyrka, men så tänkte jag att prästerna fick i alla fall jobb.
Vi hittade något nytt. Den första och som jag vet den enda konsthall som byggt på och för autobahn. Vackra och moderna konstverk mest i sten, trä och installationer av vattenfall som forsade fram. Där fanns också en liten shop med traktens viner och ett litet kafé. Riktigt intressant och en verkligen modern ide för motorvägarna är ganska trista. Ett stop och titta på fin konst piggar alltid upp.
Innsbruck denna lilla fantastiska stad som gjord för vintersport. Även nu på sommaren så vimlar det av sportiga människor med ryggsäckar och gångstavar. Cykling är också stort här. Staden såg ovanligt tom ut. Allt var stängt utom en och annan restaurang. Vad är detta? ”Känns som om det är söndag”, sa jag. ”Ja, men det är det ju. Det är helgdag”. Tyckte att Hans sken upp. Tror att han tänkte; Toppen ingen shopping! Jag slipper springa i affärer.
Här fick jag ett par fina bilder av de gamla husen med alperna i bakgrunden.
Det hände något konstigt när vi gick hem från centrum till hotellet. Vi gick faktiskt vilse. Tuffa som vi är så frågade vi inte efter vägen utan vi skulle minsann klara oss själva. Rätt vad det är står vi båda två som frågetecken – ”Var är vi”?
I Innsbruck rinner två floder som bara har ett par broar och dessutom går järnvägen rakt genom staden. Det hindrar också det naturliga flödet av vägar och gator. Kartan som jag har i handen blev helt plötsligt ett helt oläsbart papper. Åt vilket håll skulle vi gå?
Vi hade slarvat lite när vi gick ut från hotellet och inte tittat nämnvärt hur vi gick eller från vilket håll solen kom. Helt desperata så var vi tvungna att fråga. Hade varit ute och gått ii flera timmar så benen var blytunga.
Där står vi med var sin telefon i fickan och flickan som vi frågade om vägen tittade inte ens på kartan utan tog upp sin telefon och frågade vad heter hotellet. ”Va, sa vi båda två. Va vad det nu? Ahh…” ,men innan vi sagt namnet så hade hon hittat hotellet visat oss på vägen som vi skulle gå. ”Gå fram till bron, sa hon, sedan direkt till höger, följ floden och därefter går ni en liten bit till vänster. Det är bara ett par minuter härifrån”. Jag stirrade på hennes telefon som visade fotstegen från där vi stod till hotellet. Va, f… varför tog jag inte fram telefonen?
Här står jag och prasslar med en karta när vi har varsin telefon i fickan med alla uppgifter om hotellet och till och med en karta som visar hur vi ska gå! Vi la händerna över telefonerna i fickan så att hon inte skulle se att vi hade varsin. Tackade henne varmt och smög oss tillbaka till hotellet.
Lämna ett svar