Efter frukost går jag upp till terrassen för att tömma tvättmaskinen som jag hade startat före frukosten. Hänger tvätten på strecken som var dragna kors och tvärs på terrassen. Så fort vinden tar tag i kläderna så kommer den där underbara doften av nytvättat. Den som man aldrig känner när tvätten går direkt in i torktumlaren.
Tar varsin bok med oss och gå ner till strandpromenaden och sätter oss på en bänk. Vågorna slår mot stenarna, folk strosar förbi i det varma solskenet. Jag sitter nog nästan en timme och njuter sedan börjar det rycka i benen. Vi går över floden, som har sinat så det går att hoppa över på några stenar. Går längst med stranden som leder bort till nästa flodfåra. Hoppar över den och går stora vägen tillbaka.
I affären köper vi några korvar, färskt bröd, juice, apelsiner (stora som fotbollar och jättegoda) avslutar det hela med en ask jordgubbar. Går upp på takterassen och äter en lätt lunch. Sitter och slöar. Läser ut boken som jag började på i går. Den var så där – skönt att den tog slut!
Vid fyratiden börjar det rycka i benen igen och vi går till Maro och tar en kvällsfika. När vi traskar hemåt så börjar vinden friska i och jag drar upp dragkedjan i tröjan och ökar takten.
Berättade tidigare om de fåniga trottoarerna med sina fina kakelplattor och trädplanteringar mitt i. Sätter som man har planterat träden resulterar i att runt dessa bildas stora gropar om ca halv meter gånger en halv meter stora och ibland är de ganska djupa.
Vi jagar förbi ett äldre par och Hans tar ett steg ut i vägbanan samtidigt som jag trampar rakt ner i en ”fångstgrop” och blir väldigt irriterad. Både på gropen och på att Hans går ut i vägbanan så jag låter väl lite sur när jag ryter – Gå inte på vägbanan du vet ju inte vem som kör bilen du möter. Gå genast upp igen!
Hans tittar på mig med sina blå ögon och säger – ”Men va, f-a. Vore de så farligt så skulle det väl ligga en hel hög med döda människor på vägarna. Jag ser inte ens en död fågel”. Det äldre paret som säker inte förstod ett ord av vad vi sa men hörde mitt griniga röstläge undrade säkert varför vi helt plötsligt började gapskratta båda två. Såg för min inre syn drivor av påkörda människor som låg huller om buller i rännstenen.
Alldeles intill hotellet ligger en park och helt nära den ytterligare en liten trädsamling. I dessa barrträd samlas varje kväll hundratals vita hägrar och tusental andra småfåglar. De sitter där lugnt och säkert hela natten och vilar sig till nästa dag då de lyfter i gryningen. En hel fågelserenad följer oss sista biten till hotellet.
Lämna ett svar