Casablanca. Den vita staden som namnet betyder och det stämmer ganska bra än i dag. Staden har vuxit enormt de sista 150 åren, – som det står i vår resebeskrivning – från några tusen invånare till nästan 5 miljoner.
En storstad. Rundturen i staden visade att det var en storstad som vi besökte. Vi beundrade Casablancas art deco-byggnader, traditionella arabiska medinor. Allt är en spännande blandning av traditionell marockansk och europeisk stil. Ett besök på Muhammad V-torget och Hassan II -moskén är ju också ett måste. Moskén är inspirerad av den uråldriga klippmoskén i Jerusalem. Moskén var väldigt modern och det fanns fantastiska mosaiker, marmor och cederträbalustrader där kvinnorna ber sina böner skyddade från männens blickar. De kunde ju få syndiga tankar om kvinnorna bugade framför dem när de bugade med rumpan uppåt.
I Casablanca – berättade guiden – är arbetslösheten är bara ca 10 procent (som är lågt) men det beror på att har du ett arbete så ska du ge arbete åt i alla fall en person till och tyvärr så blir det oftast som svart arbetskraft utan försäkringar, pension och med lägre lön.
Som exempel sa guiden: Ett företag har femton anställda har sju med fast anställning som ger en lön på ca 2500 dirham/mån (1 dirham är ungefär en krona). De fast anställda har försäkringar för sig själva och hela sin familj och dessutom pension medan resten av de ”anställda” får 800 dirham utan säkerhetsnätet. Islam påbjuder att du ska hjälpa andra som har det svårt och det såg vi tydligt genom att hela samhället verkar vara uppbyggt på allmosor. Små slantar, lite hjälp från släkt och vänner hjälper till att hålla näsan över vattenytan. Kändes lite som om det här systemet tar landet 100 år tillbaka i tiden med stora svårigheter att ta sig ur det hela. Lite svensk 1800-tals fackföreningspolitik kanske? Men vad vet jag?
Lämna ett svar