En resa med lokalbussarna gick till Mao. Alla resor går tydligen över golfparadiset Son Parc. Ett häftigt ställe. Förutom golfbanan så finns här enorma pinjeskogar. Hotellen och lägenheterna ligger inbädda mellan höga pinjeträd liknande våra tallar. Jag tror att det är pinje – i alla fall talliknande skogar. Mycket vackert och en ljuvlig barrdoftande skugga omger träden de vita husen.
Längst ut vid havet, där bussen vänder, störtar klipporna rakt ner i det skummande havet. Från vårt bussfönster såh vi två människor, långt där nere som simmar i det kristallklara vattnet ut mot den liten båt. Det såh ut som på en film. Som på en filmvy såh också de eleganta vita, fyrkantiga moderna villorna ut, de som klänger fast på klipporna – som sockerbitar. Allt är tyst och stilla, inga färgglada handdukar som hänger över balkongräcket eller stojande barn i poolerna. Det ser ut som om de människor som har råd att bygga och bo i dessa vita lyxiga husen inte har tid att vara där.
Bussen förtsätter mot Mao och landskapet förändras. Det blir lummigt och grönt. Bakom stengärdsgårdarna som sträcker sig över kullarna likt kinesiskamuren, betar korna. Det ska finnas fler kor än människor på Menorca. Den bofasta befolkningen är inte stor men det vimlar av engelsmän som köpt hus och lägenheter till och med flyttat hit.
Bussen stannade vid en riktig busstation en sådan med fickor för bussar som skulle åt olika håll. Vi tog varandra och hand och började gå. Vart? Jag, en karta i handen säger inte mycket men folkströmmen från bussen säger desto mer.
Den gamla staden Mao låg högt upp på klipporna och utsikten var vidunderlig. Vyn över hamnen var hisnande och mitt i allt backade en tankbil in i öppningen färjan som gick till Mallorca. Vi strosade runt och plötligt stod vi framför en stor kyrka. ”Ska vi gå in?”, frågade jag. Visst. Men vad var detta? En marknad med lokala konstnärer, öns egna ostar och Menorca gin, vackra afrikanska smycken och tyger. Vi gick runt och njöt av allt det vackra. Ja, vi och vi. Hans satt på en bänk på torget mitt i vimlet och hittade på folklivet eller på de vackra flickorna i söta sommarklänningar. Frågar jag så säger han; ”Folkvimlet”, så det är ingen idé att fråga.
Vi fick se turisttåget – det som skramlar runt i alla städer med självaktning. Tåget stod inne och var redo att starta men det fanns bara platser kvar där man åkte baklänges och det vägrade min älskling att göra så det var bara att sätta sig ner på en bänk och vänta på nästa tur. Vi väntade och väntade och väntade. Nej, nu väntar vi till kvart över och sedan går jag ock köper en glass. Klockan passerade tiden och jag reste mig för att gå in i vad jag trodde en kiosk som byggts 1927 som det stod på väggen. Återigen blev jag överraskad. Ingen kiosk utan en enorm fiskmarknad. Ut och hämta Hans och in och beundra fiskarna, silverglänsande, röda, fula, vackra och bruna, småslemmiga bläckfiskarmar. Marknaden avslutades med en stor vin- och tapasbar men kön var för lång så vi gick till en annan liten restaurang mitt i gatan. Där fick vi fylla i långa listor vad vi ville äta och för varje vall vi gjorde ökade priset på maten 0,5€ så i stället för 6,70€ så gick salladen 9,50€. Det är ett bra sätt att pungslå oss turister.
Vi fick en extra bonus när Hans slapp att betala dyrt för en Botoxspruta i läppen. Han och en geting slogs om ölglaset. En tilltufsad insekt putsade antennerna på bordet och Hans läpp blev riktigt snygg. Jag puttade ner den ölindrönkta getingen på marken. Tyvärr, så är hämden ljuv. Getingen slutade sina dagar under Hans skosula men han fick en trevlig sist stund i livet, lite rund under vingarna och lite glad i antennerna.
Lämna ett svar