Det är pingstdagen och enligt mig så är alla affärer stängda så jag försökte övertala Hans att: Om han ser en öppen mataffär – vilket inte är troligt – så måste han stanna för att vi måste köpa lite vatten och mat så att vi klarar oss till måndag då affärerna öppnar igen. Som Hans har sagt i flera år: Så finns det inte några helröda dagar längre.Marknadskrafterna lever och med dem affärsverksamheten som är tillgänglig betydligt mer i dag än i min gamla värld. Men eftersom Hans har levt med mig så länge och vet att har jag fått nått i huvudet så är det bara att lyda för det hjälper inte med sunt förnuft och övertalningar. Med detta i åminne så stannade han lydigt vid en stor mataffär – som konstigt nog hade öppen – ganska långt från Cannes och skickade in mig i affären för att proviantera.
Själv satt Hans kvar i bilen och studerade omgivningarna. Han kollade alla bilar runt omkring, motorcyklarna och naturligtvis telefonen medan jag sprang runt i jätteaffären där jag aldrig satt min fot tidigare och och naturligtvis inte hitta ett smack. Jag sökte efter mat som kunde ligga i den varma bilen ett par timmar. Det tog tid ska ni tro. Fram och tillbaka gick jag i långa gångar och letade efter kaffe, smör (riktigt smör för det håller sig fräscht längre än margarin), bröd, frukt, potatis, någonting till potatisen – fick bli korv -, några ostar, ett par päron och ett par flaskor rosévin slank ner i korgen. När jag passerat kassan och drog den tjuriga vagnen ut på parkeringen så var Hans försvunnen. Jaha, så blev det till slut. Ensam och övergiven i främmande land och på en parkering så där en 190 mil hemifrån. Jag kryssade fram mellan bilarna slet och drog i matvagnen. Vart tog han vägen?
Där bakom ett träd får jag se en leende man som tittar på mig med sina blå ögon. Lättnaden över att inte blivit övergiven var stor men också ilskan över att han hade flyttat bilen utan att jag visste om det gjorde att jag tjurade till och skulle minsann visa att mig sätter man inte var man vill. Men vad hjälpte det? Ett leende och en liten kram så var humöret på plats igen och resan fortsatte.
Vi närmade oss målet. Den underbara känslan att nu var resan över och nu skulle vi bara ”vara på semester” (vad nu det betyder när man är pensionär och har semester hela tiden) smög sig på oss. Men vad var nu detta? Bommen var uppfälld på vår parkeringsplats. Någon hade fällt upp bommen! Det gick inte att köra in bilen! Någonstans i bakhuvudet for en tanke – visst var det så att den fick inte fällas upp? Hade inte vi på våra årsmöten blivit tillsagda att aldrig. aldrig fälla upp bommen? Varför visste jag inte men under alla tjugo år som varit här så hade den aldrig varit i uppfällt läge och vi hade heller aldrig fällt upp bommen.
Vi fick parkera på snedden och gå upp och hämta nyckeln till bommen. Men ve och fasa nyckeln var bara halv. Det visade sig att den andra delen satt kvar i låset. Vi bankade och slog, försökte med hjälp av den halva nyckeln vrida om låset. Det gick ju naturligtvis inte, det vet ju alla som försökt. Nu var goda råd dyra. Upp i lägenheten och rota runt i verktygslådan. Bommen var som tur väl var fastsatt med kraftiga bultar i asfalten och dessa bultar gick att skruva upp med den lilla skiftnyckel som vi hittade i lådan. Bommen fälldes ner efter att vi hade fått ner den så skruvade Hans i bultarna igen. Det ser snyggt ut. Men inte alls bra. Nu undrar båda Hans och jag: Har låset vari trasigt i 20 år och ingen gjort något åt det????
Sedan fick vi problem med tv:n. Vi har fått internet i lägenheten och var glada för att få se lite svenska nyheter och ett och annans svenskt program men inte då. Tv:n och apel-dosan var och förblev svart tills vi började rota bland alla sladdar på golvet och upptäckte att det var strömlöst till apparaterna. Ja, vilken dag.
Lämna ett svar