Digne – sportmänniskornas och motorcyklisternas stad. Här var det svårt att få hotellrum. Det var pingstafton och folk var lediga, solen sken och det började bli riktigt varmt. Enligt telefonen så var alla hotellrum upptagna eller på väg att bli det. Två rum kvar, ett rum kvar allt bokat etc visade skärmen på telefonen. Vi hittade ett Hotell l´ Aiglom som hade fyra rum kvar. Var ganska nära adressen till hotellet som skulle ligga mitt i byn så vi åkte dit. Lite krångligt att hitta. Gatorna eller rättare sagt gränderna är inte byggda för bilar så ibland kändes det som om vi måste fälla in backspeglarna för att komma fram.
Helt plötsligt uppenbarade sig hotellet framför oss. Skylten hängde på trekvart, huset var snett och de enorma blåmålade fönsterluckorna var helt stängda. Dessutom meddelade en liten lapp på dörren att om vi ville ha rum så fick vi vara snälla att ringa. Jaha, och jag som kan franska så bra! Det låg ett hotell vägg i vägg men där hängde en skylt att det öppnades om några timmar. Vi gick en sväng i Digne åt lite mat och tittade på folklivet. Unga människor i sportkläder överallt och de som inte sportade åkte motorcykel och gick klädda i skinnjackor.
Vi gick tillbaka för att som det var någon som ville ge oss ett rum för natten. Hoppsan det hotellet som ville att vi skulle ringa var öppet. Vi fick ett rum högst upp. Hissen var så liten så att Hans med sin ryggsäck fick hålla in magen och pressa sig in så jag slängde in min väska och ryggsäck, tryckte igen hissdörren och började gå de slitna trapporna upp till tredje våningen. Rummet var helt underbart med stora förnster med spetsgardiner och utanför dessa gigantiska blåmålade träluckor.
Efter den pärsen med trappan var det bäst att sträcka ut sig lite på sängen. När vi piggnade till så gick vi ut för att kolla folklivet. Det pulserade på alla gator och torg och vi rycktes med och satt och njöt av detta och livet.
Vägen till Cannes dagen därpå kräver en egen berättelse. Route Napoleon måste vara ett paradis för knuttar och spättor.
Lämna ett svar